Job 29
1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
Moreover Job continued his parable, and said,
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
Oh that I were as in months past, as in the days when God preserved me;
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
When his candle shined upon my head, and when by his light I walked through darkness;
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
As I was in the days of my youth, when the friendship and counsel of God was upon my tabernacle;
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
When the Almighty was yet with me, when my children were about me;
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
When I washed my steps with butter, and the rock poured me out rivers of oil;
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
When I went out to the gate through the city, when I prepared my seat in the street!
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
The young men saw me, and hid themselves: and the aged arose, and stood up.
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
The princes refrained talking, and laid their hand on their mouth.
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
The nobles held their peace, and their tongue cleaved to the roof of their mouth.
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
When the ear heard me, then it blessed me; and when the eye saw me, it gave witness to me:
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
Because I delivered the poor that cried, and the fatherless, and him that had none to help him.
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
The blessing of him that was ready to perish came upon me: and I caused the widow’s heart to sing for joy.
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
I put on righteousness, and it clothed me: my judgment was as a robe and a diadem.
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
I was eyes to the blind, and feet was I to the lame.
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
I was a father to the poor: and the cause which I knew not I searched out.
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
And I brake the jaws of the wicked, and plucked the spoil out of his teeth.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
Then I said, I shall die in my nest, and I shall multiply my days as the sand.
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
My root was spread out by the waters, and the dew lay all night upon my branch.
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
My glory was fresh in me, and my bow was renewed in my hand.
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
Unto me men gave ear, and waited, and kept silence at my counsel.
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
After my words they spake not again; and my speech dropped upon them.
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
And they waited for me as for the rain; and they opened their mouth wide as for the latter rain.
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
If I laughed on them, they believed it not; and the light of my countenance they cast not down.
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
I chose out their way, and sat chief, and dwelt as a king among his troops, as one that comforteth the mourners.
