Job 19

1 Job svarade, och sade:

Then Job answered and said,

2 Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?

How long will you vex my soul, and destroy me with words? only know that the Lord has dealt with me thus.

3 I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.

You speak against me; you do not feel for me, but bear hard upon me.

4 Far jag vill, så far jag mig vill.

Yes verily, I have erred in truth, (but the error abides with myself) in having spoken words which it was not right [to speak]; and my words err, and are unreasonable.

5 Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.

But alas! for you magnify yourselves against me, and insult me with reproach.

6 Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.

Know then that it is the Lord that has troubled [me], and has raised his bulwark against me.

7 Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.

Behold, I laugh at reproach; I will not speak: [or] I will cry out, but [there is] nowhere judgment.

8 Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.

I am fenced round about, and can by no means escape: he has set darkness before my face.

9 Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.

And he has stripped me of my glory, and has taken the crown from my head.

10 Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.

He has torn me around about, and I am gone: and he has cut off my hope like a tree.

11 Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.

And he has dreadfully handled me in anger, and has counted me for an enemy.

12 Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.

His troops also came upon me with one accord, liars in wait compassed my ways.

13 Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.

My brethren have stood aloof from me; they have recognized strangers [rather] than me: and my friends have become pitiless.

14 Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.

My nearest of kin have not acknowledged me, and they that knew my name, have forgotten me.

15 Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.

[As for] my household, and my maidservants, I was a stranger before them.

16 Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.

I called my servant, and he listened not; and my mouth entreated [him].

17 Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.

And I implored my wife, and earnestly entreated the sons of my concubines.

18 Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.

But they rejected me for ever; whenever I rise up, they speak against me.

19 Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.

They that saw me abhorred me: the very persons whom I had loved, rose up against me.

20 Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.

My flesh is corrupt under my skin, and my bones are held in [my] teeth.

21 Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.

Pity me, pity me, O friends; for it is the hand of the Lord that has touched me.

22 Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?

Therefore do you persecute me as also the Lord [does], and are not satisfied with my flesh?

23 Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;

For oh that my words were written, and that they were recorded in a book forever,

24 Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:

with an iron pen and lead, or graven in the rocks!

25 Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;

For I know that he is eternal who is about to deliver me,

26 Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.

[and] to raise up upon the earth my skin that endures these [sufferings]: for these things have been accomplished to me of the Lord;

27 Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;

which I am conscious of in myself, which mine eye has seen, and not another, but all have been fulfilled to me in [my] bosom.

28 Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?

But if you shall also say, What shall we say before him, and [so] find the root of the matter in him?

29 Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.

Do you also beware of deceit: for wrath will come upon transgressors; and then shall they know where their substance is.