Job 16

1 Job svarade, och sade:

But Job answered and said,

2 Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

I have heard many such things: poor comforters are you all.

3 När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

What! is there any reason in vain words? or what will hinder you from answering?

4 Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

I also will speak as you [do]: if indeed your soul were in my [soul's] stead, then would I insult you with words, and I would shake my head at you.

5 Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

And would there were strength in my mouth, and I would not spare the movement of my lips.

6 Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

For if I should speak, I shall not feel the pain of my wound: and if I should be silent, how shall I be wounded the less?

7 Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

But now he has made me weary, and a worn-out fool; and you have laid hold of me.

8 Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

My falsehood has become a testimony, and has risen up against me: it has confronted me to my face.

9 Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

In his anger he has cast me down; he has gnashed his teeth upon me: the weapons of his robbers have fallen upon me.

10 De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

He has attacked me with the keen glances of his eyes; with his sharp [spear] he has struck me [down] upon my knees; and they have run upon me with one accord.

11 Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

For the Lord has delivered me into the hands of unrighteous men, and thrown me upon the ungodly.

12 Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

When I was at peace he distracted me: he took me by the hair of the head, and plucked it out: he set me up as a mark.

13 Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

They surrounded me with spears, aiming at my reins: without sparing [me] they poured out my gall upon the ground.

14 Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

They overthrew me with fall upon fall: they ran upon me in [their] might.

15 Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

They sewed sackcloth upon my skin, and my strength has been spent on the ground.

16 Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

My belly has been parched with wailing, and darkness is on my eyelids.

17 Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

Yet there was no injustice in my hands, and my prayer is pure.

18 Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

Earth, cover not over the blood of my flesh, and let my cry have no place.

19 Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

And now, behold, my witness is in heaven, and my advocate is on high.

20 Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

Let my supplication come to the Lord, and let mine eye weep before him.

21 Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

Oh that a man might plead before the Lord, even [as] the son of man with his neighbor!

22 Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.

But my years are numbered and [their end] come, and I shall go by the way by which I shall not return.