Job 14

1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

L'homme né de la femme est borné dans ses jours, et rassasié d'alarmes.

2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

Comme la fleur il pousse, et il est tranché, il fuit comme l'ombre, et n'est point permanent.

3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

Et c'est sur lui que tu tiens tes yeux ouverts! et c'est moi que tu mènes en jugement avec toi!

4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

De la souillure fera-t-on naître un homme pur? Pas un.

5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

Si ses jours sont déterminés, si le nombre de ses mois par devers toi est marqué, si tu en fixas le terme qu'il ne franchira pas,

6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

ne le suis plus de l'œil! pour qu'il ait du relâche, et puisse se réjouir, comme un mercenaire de sa journée!

7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

Pour l'arbre, en effet, il est un espoir: est-il coupé, il reverdit encore, et ne cesse pas de pousser des jets;

8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

si sa racine devient caduque en terre, et que dans la poussière sa tige se meure,

9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

au parfum des eaux il se ranime, et, comme un plant, il pousse des rameaux.

10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

Mais quand l'homme meurt, le voilà gisant! quand le mortel expire, où est-il?

11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

L'eau s'est écoulée du lac, et la rivière tarit et se dessèche;

12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

ainsi l'homme se couche, et il ne se relève pas; jusqu'à ce qu'il n'y ait plus de ciel, on ne se réveille pas, et l'on n'est point tiré de son sommeil.

13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

O! si dans les Enfers Tu me plongeais, me cachais, jusqu'à ce que passe ta colère, me fixant un terme pour me rendre ton souvenir! (Sheol h7585)

14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

Une fois mort, l'homme revivrait-il?… Je patienterais durant tous mes jours de corvée, jusqu'à ce qu'on vînt me relever:

15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

tu appellerais, et je te répondrais… Tu languirais après l'ouvrage de tes mains!

16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

Mais maintenant tu comptes mes pas! N'es-tu pas aux aguets de mon péché?

17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

L'acte de mon crime dans le sac est scellé, et tu imagines encore, pour ajouter à ma faute!

18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

Mais enfin la montagne éboulée gît anéantie, et le rocher se mine détaché de sa place:

19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

les pierres sont creusées par les eaux, dont les flots emportent la poudre de la terre. Ainsi tu as détruit l'espérance du mortel;

20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

incessamment tu l'assailles, et il s'en va; tu altères son visage, et le pousses dehors:

21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

ses fils sont honorés, et il n'en sait rien; ils sont dans la bassesse, et il l'ignore;

22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.

sa chair ne ressent que sa propre douleur, et son âme pour lui seul s'attriste.