Job 14

1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

L'homme né de femme a la vie courte, et est rassasié de trouble.

2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

Comme une fleur, il éclot, et on le coupe; il fuit comme une ombre, et ne subsiste point.

3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

Et c'est sur cet être que tu ouvres les yeux, et c'est moi que tu conduis en justice avec toi!

4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

Qui peut tirer la pureté de la souillure? Personne.

5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

Si ses jours sont déterminés, si le nombre de ses mois est fixé par-devers toi, si tu lui as prescrit des limites qu'il ne passera pas,

6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

Détourne tes regards de lui, et qu'il ait quelque repos, jusqu'à ce qu'il goûte, comme un mercenaire, la fin de sa journée.

7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

Car il y a de l'espérance pour l'arbre, si on l'a coupé; il reverdit encore, et il ne cesse pas d'avoir des rejetons;

8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

Si sa racine vieillit dans la terre, et si dans la poussière son tronc est mort,

9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

Dès qu'il sent l'eau, il pousse de nouveau, et il produit des branches comme un jeune plant.

10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

Mais quand l'homme meurt, il reste gisant; quand l'homme a expiré, où est-il?

11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

Les eaux de la mer s'écoulent, le fleuve tarit et se dessèche,

12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

Ainsi l'homme se couche, et il ne se relève point. Tant qu'il y aura des cieux, ils ne se réveilleront point, et on ne les fera pas sortir de leur sommeil.

13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

Oh! si tu me cachais dans le Sépulcre, si tu me mettais à couvert, jusqu'à ce que ta colère fût passée! Si tu me donnais un terme, après lequel tu te souviendrais de moi (Sheol h7585)

14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

(Si l'homme meurt, revivra-t-il? ), tout le temps de ma consigne, j'attendrais, jusqu'à ce que vînt mon remplacement!

15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

Tu appellerais, et je répondrais; tu désirerais de revoir l'ouvrage de tes mains.

16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

Mais, maintenant, tu comptes mes pas, et tu observes tous mes péchés.

17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

Ma transgression est scellée dans le sac, et tu as ajouté à mon iniquité.

18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

Mais la montagne s'éboule; le rocher est transporté hors de sa place;

19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

Les eaux minent les pierres; les inondations entraînent la poussière de la terre: ainsi fais-tu périr l'espérance du mortel.

20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

Tu ne cesses de l'assaillir, et il s'en va; tu changes son aspect, et tu le renvoies.

21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

Que ses fils soient honorés, il n'en saura rien; qu'ils soient méprisés, il ne le verra pas.

22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.

C'est sur lui seul que sa chair s'afflige, et sur lui que son âme gémit.