Job 14
1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
Man, who is born of woman, lives only a few days and is full of trouble.
2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
He sprouts from the ground like a flower and is cut down; he flees like a shadow and does not last.
3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
Do you look at any of these? Do you bring me into judgment with you?
4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
Who can bring something clean out of something unclean? No one.
5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
Man's days are determined. The number of his months is with you; you have appointed his limits that he cannot pass.
6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
Look away from him that he may rest, so that he may enjoy his day like a hired man if he can do so.
7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
There can be hope for a tree; if it is cut down, it might sprout again, so that its tender stalk does not disappear.
8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
Though its root grows old in the earth, and its stump dies in the ground,
9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
yet even if it only smells water, it will bud and send out branches like a plant.
10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
But man dies; he becomes weak; indeed, man stops breathing, and then where is he?
11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
As water disappears from a lake, and as a river loses water and dries up,
12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
so people lie down and do not rise again. Until the heavens are no more, they will not awake nor be roused out of their sleep.
13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
Oh, that you would hide me away in Sheol away from troubles, and that you would keep me in private until your wrath is over, that you would set me a fixed time to stay there and then call me to mind! (Sheol h7585)
14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
If a man dies, will he live again? If so, I would wish to wait all my weary time there until my release should come.
15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
You would call, and I would answer you. You would have a desire for the work of your hands.
16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
You would number and care for my footsteps; you would not keep track of my sin.
17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
My transgression would be sealed up in a bag; you would cover up my iniquity.
18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
But even mountains fall and come to nothing; even rocks are moved out of their place;
19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
the waters wear down the stones; their flooding washes away the dust of the earth. Like this, you destroy the hope of man.
20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
You always defeat him, and he passes away; you change his face and send him away to die.
21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
If his sons are honored, he does not know it; and if they are brought low, he does not see it.
22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
He feels only the pain of his own body, and he mourns for himself.
