Job 12

1 Då svarade Job, och sade:

Da antwortete Hiob und sprach:

2 Ja, I ären rätte männerna; med eder blifver visheten död.

Ja, ihr seid die Leute; mit euch wird die Weisheit sterben!

3 Jag hafver så väl ett hjerta som I, och är icke ringare än I; och ho är den som sådana icke vet?

Ich habe so wohl ein Herz als ihr und bin nicht geringer denn ihr; und wer ist, der solches nicht wisse?

4 Den som af sin nästa begabbad varder, han må åkalla Gud, han varder honom hörandes: Den rättfärdige och fromme måste varda begabbad;

Wer von seinem Nächsten verlachet wird, der wird Gott anrufen, der wird ihn erhören. Der Gerechte und Fromme muß verlachet sein

5 Och är dem rikom såsom en lampa, föraktad i deras hjerta, dock tillredd, att de skola deruppå stöta fötterna.

und ist ein verachtet Lichtlein vor den Gedanken der Stolzen, stehet aber, daß sie sich dran ärgern.

6 Röfvarenas hyddor hafva nog, och de rasa dristeliga emot Gud; ändå att Gud hafver gifvit dem det i deras händer.

Der Verstörer Hütten haben die Fülle und toben wider Gott türstiglich, wiewohl es ihnen Gott in ihre Hände gegeben hat.

7 Fråga dock djuren, de skola lärat dig, och foglarna under himmelen, de skola sägat dig;

Frage doch das Vieh, das wird dich's lehren, und die Vögel unter dem Himmel, die werden dir's sagen.

8 Eller tala med jordene, och hon skall lärat dig, och fiskarna i hafvet skola förkunnat dig.

Oder rede mit der Erde, die wird dich's lehren, und die Fische im Meer werden dir's erzählen.

9 Ho är den som allt sådant icke vet, att Herrans hand hafver det gjort;

Wer weiß solches alles nicht, daß des HERRN Hand das gemacht hat,

10 Att i hans hand är alles dess själ, som lefvandes är, och alla menniskors kötts ande?

daß in seiner Hand ist die Seele alles des, das da lebet, und der Geist alles Fleisches eines jeglichen?

11 Profvar icke örat talet, och munnen smakar maten?

Prüfet nicht das Ohr die Rede; und der Mund schmecket die Speise?

12 Ja, när fäderna är vishet, och förstånd när de gamla.

Ja, bei den Großvätern ist die Weisheit und der Verstand bei den Alten.

13 När honom är vishet och magt, råd och förstånd.

Bei ihm ist Weisheit und Gewalt, Rat und Verstand.

14 Si, när han bryter neder, så hjelper intet bygga; när han någon innelycker, så kan ingen utsläppa.

Siehe, wenn er zerbricht, so hilft kein Bauen; wenn er jemand verschleußt, kann niemand aufmachen.

15 Si, när han förhåller vattnet, så torkas allt, och när han släpper det löst, så omstörter det landet.

Siehe, wenn er das Wasser verschleußt, so wird's alles dürre; und wenn s ausläßt, so kehret es das Land um.

16 Han är stark, och går det igenom; hans är den som villo far; så ock den som förförer.

Er ist stark und führet es aus. Sein ist, der da irret, und der da verführet.

17 Han förer de kloka såsom ett rof, och gör domarena galna.

Er führet die Klugen wie einen Raub und machet die Richter toll.

18 Han förlossar utu Konungars tvång, och binder med ett bälte deras länder.

Er löset auf der Könige Zwang und gürtet mit einem Gürtel ihre Lenden.

19 Presterna förer han såsom ett rof, och de fasta låter han fela.

Er führet die Priester wie einen Raub und lässet es fehlen den Festen.

20 Han bortvänder de sannfärdigas läppar, och de gamlas seder tager han bort.

Er wendet weg die Lippen der Wahrhaftigen und nimmt weg die Sitten der Alten.

21 Han utgjuter föraktelse på Förstarna, och gör de mägtigas förbund löst.

Er schüttet Verachtung auf die Fürsten und macht den Bund der Gewaltigen los.

22 Han öppnar de mörka grund, och förer mörkret ut i ljuset.

Er öffnet die finstern Gründe und bringet heraus das Dunkel an das Licht.

23 Han gör somliga till stort folk, och gör dem åter till intet; han utsprider ett folk, och fördrifver det åter.

Er macht etliche zum großen Volk und bringet sie wieder um. Er breitet ein Volk aus und treibet es wieder weg.

24 Han förvänder hjertat i öfverstarna för folket i landena, och låter dem fara ville i vildmarkene, der ingen väg är;

Er nimmt weg den Mut der Obersten des Volks im Lande und macht sie irre auf einem Umwege, da kein Weg ist,

25 Att de famla i mörkret utan ljus, och förvillar dem såsom de druckna.

daß sie in der Finsternis tappen ohne Licht; und macht sie irre wie die Trunkenen.