Job 10

1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

L'anima mia si annoia della mia vita. Io mi lascerò scorrere addosso il mio lamento; Io parlerò nell'amaritudine dell'anima mia.

2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

Io dirò a Dio: Non condannarmi; Fammi assapere perchè tu litighi meco.

3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

Ti par egli ben fatto di oppressare, Di sdegnar l'opera delle tue mani, E di risplendere sopra il consiglio degli empi?

4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

Hai tu occhi di carne? Vedi tu come vede l'uomo?

5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

[Sono] i tuoi giorni come i giorni dell'uomo mortale? [Sono] i tuoi anni come l'età umana?

6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

Che tu faccia inchiesta della mia iniquità, E prenda informazione del mio peccato?

7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

A te si appartiene di conoscere che io non son reo; E non [vi è] niuno che riscuota dalla tua mano.

8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

Le tue mani mi hanno formato e composto; E tu mi distruggi tutto quanto d'ogn'intorno.

9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

Deh! ricordati che tu mi hai formato come dell'argilla; E tu mi fai ritornare in polvere.

10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

Non mi hai tu colato come latte, E fatto rappigliar come un cacio?

11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

Tu mi hai vestito di pelle e di carne E mi hai contesto d'ossa e di nervi.

12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

[Tu mi hai data] la vita, ed hai usata benignità inverso me; E la tua cura ha guardato lo spirito mio.

13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

E pur tu avevi riposte queste cose nel cuor tuo; Io conosco che questo [era] appo te.

14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

Se io ho peccato, tu mi hai notato, E non mi hai assolto della mia iniquità.

15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

Se io sono stato reo, guai a me; E se son giusto, non però alzo il capo, [Essendo] sazio d'ignominia, e veggendo la mia afflizione;

16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

E se pur l'alzo, tu mi cacci a giusa di fiero leone, E torni a dimostrarti maraviglioso contro a me.

17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

Tu mi produci in faccia nuovi testimoni tuoi; Tu accresci la tua indegnazione contro a me; Eserciti a muta [sono] sopra me.

18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

Perchè dunque mi hai tratto fuor della matrice? Io [vi] sarei spirato, e l'occhio d'alcuno non mi avrebbe veduto.

19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

Io sarei stato come se non avessi giammai avuto essere; Io sarei stato portato dal seno alla sepoltura.

20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

I miei giorni non [sono] eglino poca cosa? cessa dunque, E rimanti da me, sì che io mi rinforzi un poco;

21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

Avanti che io me ne vada alla terra delle tenebre, Dell'ombra della morte, onde mai non tornerò;

22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.

Alla terra d'oscurità simile a caligine; D'ombra di morte, [ove] non [è] ordine alcuno; E la quale, [quando] fa chiaro, [è] simile a caligine.