1 Mosebok 49

1 Och Jacob kallade sina söner, och sade: Församler eder, att jag må förkunna eder, hvad eder skall hända i den yttersta tiden.

Un Jēkabs sasauca savus dēlus un sacīja: sapulcējaties, un es jums sludināšu, kas jums notiks nākamās dienās.

2 Kommer tillhopa, och hörer till, I Jacobs barn; hörer edar fader Israel.

Sapulcējaties un klausāties, jūs Jēkaba dēli, klausāties uz Israēli, savu tēvu.

3 Ruben min förste son, du äst min kraft, och min första magt, den öfverste i offret, och den öfverste i riket.

Rūben, tu mans pirmdzimtais, mans spēks un mana stipruma iesākums, pirmais augstībā un pirmais stiprumā!

4 Han utlöper med hast som vatten: Du skall icke vara den öfverste; ty du hafver uppstigit i dins faders lägre, och der hafver du med det uppstigandet besmittat mina säng.

Verdošs kā ūdens, - tev nebūs būt tam augstākajam, jo sava tēva gultā tu esi kāpis, tur tu to esi sagānījis; manās cisās viņš kāpis!

5 De bröder Simeon och Levi, de hafva handlat orättfärdiga med deras mordvapen.

Sīmeans un Levis ir brāļi, viņu zobeni ir varas ieroči.

6 Min själ komme icke i deras råd, och min härlighet vare icke i deras förbund; förty uti deras vrede hafva de dödat mannen, och uti deras öfverdådighet hafva de förderfvat oxan.

Lai mana dvēsele nenāk viņu runās, mans gods lai nav viņu draudzē, jo savā bardzībā tie vīrus nokāvuši, un savā tīšā prātā tie vēršus maitājuši.

7 Förbannad vare deras vrede, att hon så styf är, och deras grymhet, att hon så hård är: Jag skall skingra dem i Jacob, och förströ dem i Israel.

Nolādēta lai ir viņu dusmība, jo tā ir briesmīga, un viņu bardzība, jo tā ir cieta; es tos izdalīšu pa Jēkabu, es tos izkaisīšu pa Israēli.

8 Juda, du äret, dig skola dine bröder lofva, din hand skall vara dina fiender på halsen; för dig skola dins faders barn buga sig.

Jūda, tu tas esi, tevi teiks tavi brāļi, tava roka būs uz kakla taviem ienaidniekiem, tavā priekšā klanīsies tava tēva bērni.

9 Juda är ett ungt lejon, du äst högt kommen, min son, genom stor seger: Han hafver nederböjt sig, och lägrat sig som ett lejon, och som en lejinna. Ho törs sätta sig upp emot honom?

Jūda ir jauns lauva, no laupījuma tu esi pacēlies, mans dēls, viņš nometies, nogūlies tā kā lauva un tā kā lauvas māte; kas viņu traucēs?

10 Spiran skall icke varda tagen ifrån Juda, ej heller en mästare ifrå hans fötter, tilldess Hjelten kommer; och honom skola folken tillfalla.

Scepteris nezudīs no Jūda, nedz valdības zizlis no viņa kājām, tiekams tas ŠĪLO (miers) nāks, un viņam tās tautas paklausīs.

11 Han varder bindandes sin fåla vid vinträt, och sine åsninnos son vid den ädla vinqvisten. Han skall två sin kläder i vin, och sin mantel i vinbärs blod.

Viņš sien savu jauno ēzeli pie vīna koka un savas ēzeļa mātes kumeļu pie vīna koka stīgām. Savas drēbes viņš mazgā vīnā, un savu mēteli vīna ķekaru asinīs.

12 Hans ögon äro rödaktigare än vin, och hans tänder äro hvitare än mjölk.

Viņa acis ir sarkanas no vīna, un viņa zobi balti no piena.

13 Sebulon skall bo vid hafshamnena, och vid skepphamnena, och sträcka sig intill Sidon.

Zebulons dzīvos pie jūras krastiem un būs pie kuģu ostām un sniedzās līdz Sidonai.

14 Isaschar skall vara en benåsne, och lägra sig emellan gränsorna.

Īsašars ir stiprs kaulains ēzelis un guļ starp laidariem.

15 Och han såg rolighetena, att hon är god, och landet, att det är lustigt, och böjde sina härdar till att bära, och är vorden en skattskyldig tjenare.

Un viņš redzēja dusu, ka tā laba, un to zemi, ka tā jauka, un locīja savu muguru pie nešanas un kalpoja klausīdams.

16 Dan skall varda en domare ibland sitt folk, såsom ett annat slägte i Israel.

Dans, tā kā citas Israēla ciltis, tiesās savu tautu.

17 Dan skall varda en orm på vägenom, och en huggorm på stigenom, och bita hästen i foten, att den derpå rider, skall till rygga falla.

Dans būs čūska ceļmalā, odze tekas malā, kozdama zirgam papēžos, ka viņa jājējs krīt atpakaļ.

18 Herre, jag väntar efter dina helso.

Kungs, es gaidu uz Tavu pestīšanu!

19 Gud, väpnad, skall föra hären, och åter igen föran.

Gads, dzinēji viņu dzenās, bet viņš tos atgainīs.

20 Af Asser kommer hans feta bröd, och han skall gifva Konungenom kräselig mat.

No Ašera būs trekna maize, un viņš dos ķēniņu gardumus.

21 Naphthali är en snar hjort, och gifver kosteligit tal.

Naftalus ir stirna savā vaļā, viņš dod mīlīgus vārdus.

22 Joseph skall tillväxa; han skall tillväxa likavisst som vid en källo: Döttrarna träda fram uti regementet.

Jāzeps ir jauns augļu koks, jauns augļu koks avota malā, tie zari stiepjas pār mūri.

23 Och ändock skyttarne voro honom förbittrade, trätte med honom, och hatade honom:

Strēlnieki viņu kaitinājuši, viņu apšaudījuši un ienīdējuši.

24 Så är dock hans båge blifven fast, och hans händers armar äro förmannade, genom dess mägtiges händer i Jacob: Af honom äro komne herdar, stenar i Israel.

Bet viņa stops ir palicis stiprs, un viņa roku elkoņi spēcīgi, no tā rokām, kas varens iekš Jēkaba; no turienes, kur tas gans, Israēla klints,

25 Ifrå dins faders Gud är dig kommen hjelp, och af den Allsmägtiga äst du välsignad med välsignelse ofvan efter af himlenom; med välsignelse af djupet, som under ligger; med välsignelse på bröst och qved.

No tava tēva Dieva, un Tas tev palīdzēs, - un no tā Visuvarenā, Tas tevi svētīs ar debess svētījumiem no augšienes, ar dziļumu svētījumiem apakšā, ar svētījumiem no krūtīm un miesām.

26 Den välsignelse, som dinom fader och minom föräldrom lofvad är, går mägteliga efter deras önskan, som höge äro i verldene. Utaf Joseph skola hufvuden varda, och de öfverste Nazareer ibland sina bröder.

Tava tēva svētījumi ir stiprāki nekā manu vecaju svētījumi līdz mūžīgo kalnu galiem, tie nāks pār Jāzepa galvu, un pār tā galvu, kas tas izredzētais savu brāļu starpā.

27 BenJamin är en glupande ulf. Om morgonen skall han äta rof, men om aftonen skall han utskifta rofvet.

Benjamins ir plēsīgs vilks, no rīta viņš laupījumu ēdīs un ap vakaru viņš laupījumu dalīs.

28 Desse alle äro de tolf Israels slägter, och det är det, som deras fader hafver talat med dem, då han välsignade dem, hvar med sin besynnerliga välsignelse.

Šās visas ir Israēla divpadsmit ciltis, un šie ir tie vārdi, ko viņu tēvs uz tiem runāja, tos svētīdams; ikvienu viņš svētīja ar īpašu svētību.

29 Och han böd dem, och sade till dem: Jag skall samkas till mitt folk; begrafver mig när mina fäder, i den kulone på Ephrons Hetheens åker.

Un viņš tiem pavēlēja un sacīja: es tapšu piepulcināts pie saviem ļaudīm, aprociet mani pie maniem tēviem tai alā, kas ir Hetieša Efrona tīrumā,

30 I den dubbelkulone, som ligger emot Mamre i Canaans lande, hvilka Abraham köpte till en arfgrift med åkrenom af Ephron den Hetheen.

Makpelas alas tīrumā, kas ir pret Mamri, Kanaāna zemē, ko Ābrahāms ir pircis no Efrona, tā Hetieša, sev par dzimts kapa vietu.

31 Der hafva de begrafvit Abraham och Sara hans hustru: Der hafva de ock begrafvit Isaac och Rebecka hans hustru: Der hafver jag ock begrafvit Lea;

Tur tie ir aprakuši Ābrahāmu un Sāru, viņa sievu, tur tie ir aprakuši Īzaku un Rebeku, viņa sievu, tur es esmu apracis Leū.

32 I den åkrenom och de kulone, som af Heths barnom köpt är.

Tas tīrums un tā ala, kas tur, ir pirkti no Heta bērniem.

33 Och när Jacob hade lyktat buden till sin barn, lade han sina fötter samman på sängene, led af, och vardt samkad till sitt folk.

Kad Jēkabs bija beidzis pavēles dot saviem dēliem, tad viņš salika savas kājas uz gultas un izlaida garu un tapa piepulcināts pie saviem ļaudīm.