2 Mosebok 11

1 Och Herren sade till Mose: Jag vill ännu låta komma ena plågo öfver Pharao och Egypten, sedan skall han släppa eder hädan; och skall ej allenast släppa eder, utan ock drifva eder hädan.

And the Lord said to Moses, I will yet bring one plague upon Pharao and upon Egypt, and after that he will send you forth thence; and whenever he sends you forth with every thing, he will indeed drive you out.

2 Så säg nu till folket, att hvar och en man bedes af sin nästa, och hvar och en qvinna af sine nästo, silfver och gyldene tyg;

Speak therefore secretly in the ears of the people, and let every one ask of his neighbor jewels of silver and gold, and raiment.

3 Ty Herren varder gifvandes folkena nåd för de Egyptier. Och Mose var en ganska myndig man i Egypti land, för Pharaos tjenare, och för folkena.

And the Lord gave his people favor in the sight of the Egyptians, and they lent to them; and the man Moses was very great before the Egyptians, and before Pharao, and before his servants.

4 Och Mose sade: Detta säger Herren: Jag vill på midnattstid utgå i Egypti land.

And Moses said, These things says the Lord, About midnight I go forth into the midst of Egypt.

5 Och allt det förstfödt är i Egypti land skall blifva dödt, ifrå Pharaos förstfödda son, den på hans stol sitter, allt intill tjensteqvinnones förstfödda son, som är vid qvarnena; och allt det förstfödt är ibland boskapen.

And every firstborn in the land of Egypt shall die, from the firstborn of Pharao that sits on the throne, even to the firstborn of the woman-servant that is by the mill, and to the firstborn of all cattle.

6 Och ett stort rop skall vara i hela Egypti lande, hvilkets like icke varit hafver, ej heller varder.

And there shall be a great cry through all the land of Egypt, such as has not been, and such shall not be repeated any more.

7 Men när Israels barnom skall icke en hund krätta med sine tungo, ifrå menniskom, allt intill boskapen; på det I skolen förnimma, huru Herren åtskiljer Egypten och Israel.

But among all the children of Israel shall not a dog snarl with his tongue, either at man or beast; that you may know how wide a distinction the Lord will make between the Egyptians and Israel.

8 Då skola alle desse dine tjenare gå ned till mig, och falla mig till fota, och säga: Far ut, du och allt folket, som under dig är. Sedan vill jag fara ut. Och han gick ifrå Pharao ganska vreder.

And all these your servants shall come down to me, and do me reverence, saying, Go forth, you and all the people over whom you preside, and afterwards I will go forth.

9 Men Herren sade till Mose: Pharao hörer eder intet, på det mycken under skola ske i Egypti lande.

And Moses went forth from Pharao with wrath. And the Lord said to Moses, Pharao will not listen to you, that I may greatly multiply my signs and wonders in the land [of] Egypt.

10 Och Mose och Aaron gjorde all dessa under inför Pharao; men Herren förstockade honom hans hjerta, att han icke ville släppa Israels barn utu sitt land.

And Moses and Aaron wrought all these signs and wonders in the land [of] Egypt before Pharao; and the Lord hardened the heart of Pharao, and he did not listen to send forth the children of Israel out of the land of Egypt.