Predikaren 4

1 Jag vände mig, och såg på alla dem som orätt lida under solene; och si, der voro deras tårar, som orätt lida, och hade ingen tröstare; och de, som orätt gjorde, voro alltför mägtige, så att de ingen tröstaro få kunde.

Then I returned and saw all the oppressions that are done under the sun: and behold, the tears of those who were oppressed, and they had no comforter; and on the side of their oppressors there was power; but they had no comforter.

2 Då prisade jag de döda, som allaredo afledne voro, mer än de lefvande, som ännu lif hade;

Therefore I praised the dead who have been long dead more than the living who are yet alive.

3 Och den som ännu icke är till, mer än dem båda, och icke försöker det onda, som under solene sker.

Yes, better than them both is him who has not yet been, who has not seen the evil work that is done under the sun.

4 Jag såg på arbete och skickelighet i alla saker; der hatar hvar annan. Det är ock intet annat, än fåfängelighet och bekymmer;

Then I saw all the labor and achievement that is the envy of a man’s neighbor. This also is vanity and a striving after wind.

5 Ty en dåre knäpper samman händerna, och fräter sitt kött.

The fool folds his hands together and ruins himself.

6 Bättre är en hand full i rolighet, än båda händerna fulla i mödo och jämmer.

Better is a handful, with quietness, than two handfuls with labor and chasing after wind.

7 Jag vände mig, och såg fåfängelighet under solene.

Then I returned and saw vanity under the sun.

8 En är ensam, och icke sjelf annar, och hafver hvarken barn eller syskon; likväl är ingen ände på hans arbete, och hans ögon varda aldrig mätt af rikedomar. För hvem arbetar jag dock, och gör icke mine själ godt? Det är ju ock fåfängelighet, och ondt bekymmer.

There is one who is alone, and he has neither son nor brother. There is no end to all of his labor, neither are his eyes satisfied with wealth. “For whom then do I labor and deprive my soul of enjoyment?” This also is vanity. Yes, it is a miserable business.

9 Så är nu bättre två än en; ty de hafva dock gagn af deras arbete.

Two are better than one, because they have a good reward for their labor.

10 Faller en af dem, så hjelper hans stallbroder honom upp igen. Ve honom, som är allena; faller han, så är ingen annar för handene, som honom upphjelper.

For if they fall, the one will lift up his fellow; but woe to him who is alone when he falls, and doesn’t have another to lift him up.

11 Och när två ligga tillhopa, värma de sig; huru kan en ensammer blifva varm?

Again, if two lie together, then they have warmth; but how can one keep warm alone?

12 En kan varda öfvervunnen, men två kunna stå emot; ty ett trefaldt rep går icke lätteliga sönder.

If a man prevails against one who is alone, two shall withstand him; and a threefold cord is not quickly broken.

13 Ett fattigt barn och vist är bättre än en gammal Konung, som en dåre är, och kan icke taga sig vara.

Better is a poor and wise youth than an old and foolish king who doesn’t know how to receive admonition any more.

14 En kommer utaf fängelse till Konungavälde, och en, som i Konungavälde född är, varder fattig.

For out of prison he came out to be king; yes, even in his kingdom he was born poor.

15 Och jag såg, att alle lefvande under solene vandrade med ett annat barn, som i dess andras stad uppkomma skulle.

I saw all the living who walk under the sun, that they were with the youth, the other, who succeeded him.

16 Och på folket, som för honom gick, var ingen ände; och de som efter honom gingo, gladdes dock intet vid honom; det är ju ock intet annat, än fåfängelighet och jämmer.

There was no end of all the people, even of all them over whom he was—yet those who come after shall not rejoice in him. Surely this also is vanity and a chasing after wind.