Predikaren 1
1 Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
The words of Kohelet, the son of David, king in Jerusalem:
2 Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
“Vanity of vanities,” says Kohelet; “Vanity of vanities, all is vanity.”
3 Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
What does man gain from all his labor in which he labors under the sun?
4 En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
One generation goes, and another generation comes; but the earth remains forever.
5 Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
The sun also rises, and the sun goes down, and hurries to its place where it rises.
6 Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
The wind goes toward the south, and turns around to the north. It turns around continually as it goes, and the wind returns again to its courses.
7 Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
All the rivers run into the sea, yet the sea is not full. To the place where the rivers flow, there they flow again.
8 All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
All things are full of weariness beyond uttering. The eye is not satisfied with seeing, nor the ear filled with hearing.
9 Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
That which has been is that which shall be, and that which has been done is that which shall be done; and there is no new thing under the sun.
10 Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
Is there a thing of which it may be said, “Behold, this is new”? It has been long ago, in the ages which were before us.
11 Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
There is no memory of the former; neither shall there be any memory of the latter that are to come, among those that shall come after.
12 Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
I, Kohelet, was king over Israel in Jerusalem.
13 Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
I applied my heart to seek and to search out by wisdom concerning all that is done under the sky. It is a heavy burden that God has given to the sons of men to be afflicted with.
14 Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
I have seen all the works that are done under the sun; and behold, all is vanity and a chasing after wind.
15 Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
That which is crooked can’t be made straight; and that which is lacking can’t be counted.
16 Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
I said to myself, “Behold, I have obtained for myself great wisdom above all who were before me in Jerusalem. Yes, my heart has had great experience of wisdom and knowledge.”
17 Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
I applied my heart to know wisdom, and to know madness and folly. I perceived that this also was a chasing after wind.
18 Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
For in much wisdom is much grief; and he who increases knowledge increases sorrow.
