Amos 6
1 Ve dem stoltom i Zion, och dem som förlåta sig uppå Samarie berg, hvilke sig hålla får de aldrabästa i hela verldene; och regera i Israels hus, såsom dem täckes.
Woe to those who are at ease in Zion, and to those who are secure on the mountain of Samaria, the notable men of the chief of the nations, to whom the house of Israel come!
2 Går bort till Calne, och skåder; och dädan bort till Hamath, den stora staden; och drager dädan neder till Gath de Philisteers, hvilka bättre Konungarike varit hafva än dessa, och deras gränsa större än edor gränsa;
Go to Calneh, and see. From there go to Hamath the great. Then go down to Gath of the Philistines. Are they better than these kingdoms? Is their border greater than your border?
3 Likväl vordo de förjagade, då deras onda stund kom; och I regeren med öfvervåld;
Alas for you who put far away the evil day, and cause the seat of violence to come near,
4 Och liggen i elphenbenssängar, och prålen på edor tapeter; och äten det bästa, af hjordenom, och de gödda kalfvar;
who lie on beds of ivory, and stretch themselves on their couches, and eat the lambs out of the flock, and the calves out of the middle of the stall,
5 Och spelen på psaltare, och dikten eder visor, såsom David;
who strum on the strings of a harp, who invent for themselves instruments of music, like David;
6 Och dricken vin utu skålar, och smörj en eder med balsam; och bekymrer eder intet om Josephs skada.
who drink wine in bowls, and anoint themselves with the best oils, but they are not grieved for the affliction of Joseph.
7 Derföre skola de nu gå främst ibland dem som fångne bortförde varda; och de prålares slösande skall återvända.
Therefore they will now go captive with the first who go captive. The feasting and lounging will end.
8 Ty Herren Herren hafver svorit vid sina själ, säger Herren Gud Zebaoth: Mig förtryter Jacobs högfärd, och är deras palatsom gramse; och jag skall desslikes öfvergifva staden, med allt det deruti är.
“The Lord GOD has sworn by himself,” says the LORD, the God of Hosts: “I abhor the pride of Jacob, and detest his fortresses. Therefore I will deliver up the city with all that is in it.
9 Och om än tio män qvare blefvo uti ett hus, skola de likväl dö;
It will happen that if ten men remain in one house, they will die.
10 Så att hvars och ens faderbroder och moderbroder tager honom, och måste draga hans ben utu huset, och säga till den som i husens kammar är: Äro der ock flere? Och han skall svara: De äro alle sin kos: och skall säga: Var tillfrids; ty de ville icke, att man på Herrans Namn tänka skulle.
“When a man’s relative carries him, even he who burns him, to bring bodies out of the house, and asks him who is in the innermost parts of the house, ‘Is there yet any with you?’ And he says, ‘No;’ then he will say, ‘Hush! Indeed we must not mention the LORD’s name.’
11 Ty si, Herren hafver budit, att man skall slå de stora husen, att de skola få refvor, och de små husen, att de få hål.
“For, behold, the LORD commands, and the great house will be smashed to pieces, and the little house into bits.
12 Ho kan ränna med hästom, eller plöja med oxom på hälleberget? Ty I vänden rätten uti galla, och rättvisones frukt uti malört;
Do horses run on the rocky crags? Does one plow there with oxen? But you have turned justice into poison, and the fruit of righteousness into bitterness,
13 Och förtrösten eder uppå det som platt intet är, och sägen: Äro vi icke mägtige och starke nog?
you who rejoice in a thing of nothing, who say, ‘Haven’t we taken for ourselves horns by our own strength?’
14 Derföre, si, jag skall uppväcka ett folk öfver eder af Israels hus, säger Herren Gud Zebaoth; det skall tränga eder ifrå det rummet, der man går till Hamath, intill pilträbäcken.
For, behold, I will raise up against you a nation, house of Israel,” says the LORD, the God of Hosts; “and they will afflict you from the entrance of Hamath to the brook of the Arabah.”
