Apostlagärningarna 23
1 Då såg Paulus på Rådet, och sade: I män och bröder, jag hafver vandrat för Gudi uti ett godt samvet, allt intill denna dag.
Paul, looking steadfastly at the council, said, “Brothers, I have lived before God in all good conscience until today.”
2 Då böd den öfverste Presten Ananias dem som der när stodo, att de skulle slå honom på munnen.
The high priest, Ananias, commanded those who stood by him to strike him on the mouth.
3 Då sade Paulus till honom: Gud skall slå dig, du hvitmenada vägg. Sitter du och skall döma mig efter lagen, och bjuder slå mig emot lagen?
Then Paul said to him, “God will strike you, you whitewashed wall! Do you sit to judge me according to the Torah, and command me to be struck contrary to the law?”
4 Och de der när stodo sade: Bannar du Guds öfversta Prest?
Those who stood by said, “Do you malign God’s high priest?”
5 Då sade Paulus: Jag visste icke, käre bröder, att han var öfverste Prest; ty det är skrifvet: Du skall icke banna dins folks öfversta.
Paul said, “I didn’t know, brothers, that he was high priest. For it is written, ‘You shall not speak evil of a ruler of your people.’”
6 Och efter Paulus väl visste, att en part af dem voro Sadduceer, och annan parten Phariseer, ropade han inför Rådet: I män och bröder, jag är en Pharisee, och en Pharisees son; jag varder dömder för hoppet och de dödas uppståndelses skull.
But when Paul perceived that the one part were Sadducees and the other Pharisees, he cried out in the council, “Men and brothers, I am a Pharisee, a son of Pharisees. Concerning the hope and resurrection of the dead I am being judged!”
7 Och då han det sagt hade, vardt en tvedrägt emellan de Phariseer och de Sadduceer; och hopen vardt söndrad.
When he had said this, an argument arose between the Pharisees and Sadducees, and the crowd was divided.
8 Ty de Sadduceer säga, att ingen uppståndelse är, och ingen Ängel, och ingen Ande; men de Phariseer bekänna båda.
For the Sadducees say that there is no resurrection, nor angel, nor spirit; but the Pharisees confess all of these.
9 Och så vardt ett stort rop. Och de Skriftlärde af det Phariseiska parti stodo upp, och begynte kämpas, och sade: Vi finnom intet ondt med den mannen; om så kan hända, att Anden hafver talat med honom, eller en Ängel, så låt oss icke strida emot Gud.
A great clamor arose, and some of the scribes of the Pharisees’ part stood up, and contended, saying, “We find no evil in this man. But if a spirit or angel has spoken to him, let’s not fight against God!”
10 Och efter det begynte varda ett stort upplopp, fruktade öfverste höfvitsmannen, att de skulle sönderslita Paulum, och lät krigsknektarna gå ned, och rycka honom bort ifrå dem, och föra honom i lägret.
When a great argument arose, the commanding officer, fearing that Paul would be torn in pieces by them, commanded the soldiers to go down and take him by force from among them and bring him into the barracks.
11 Om nattena derefter stod Herren när honom, och sade: Var vid ett godt mod, Paule; ty såsom du hafver vittnat om mig i Jerusalem, så måste du ock vittna i Rom.
The following night, the Lord stood by him and said, “Cheer up, Paul, for as you have testified about me at Jerusalem, so you must testify also at Rome.”
12 Då dager vardt, slogo sig tillhopa någre af Judarna, och förbannade sig, att de varken äta eller dricka skulle, tilldess de hade dräpit Paulum.
When it was day, some of the Judeans banded together and bound themselves under a curse, saying that they would neither eat nor drink until they had killed Paul.
13 Och voro mer än fyratio män, som så hade svorit sig tillhopa.
There were more than forty people who had made this conspiracy.
14 Desse gingo till de öfversta Presterna, och till de äldsta, och sade: Vi hafve, vid förbannelse, bepligtat oss sjelfva ingenting smaka, tilldess vi hafve dräpit Paulum.
They came to the chief priests and the elders, and said, “We have bound ourselves under a great curse to taste nothing until we have killed Paul.
15 Så mån I nu förkunna öfversta höfvitsmannenom och Rådet, att han hafver honom fram för oss i morgon, lika som vi ville få veta något vissare om honom; men förr än han kommer fram, äre vi redo till att dräpa honom.
Now therefore, you with the council inform the commanding officer that he should bring him down to you tomorrow, as though you were going to judge his case more exactly. We are ready to kill him before he comes near.”
16 Då Pauli systerson hörde sådana försåt, kom han, och gick in i lägret, och bådade det Paulo.
But Paul’s sister’s son heard they were lying in wait, and he came and entered into the barracks and told Paul.
17 Då kallade Paulus till sig en af de underhöfvitsmän, och sade: Haf denna ynglingen bort till öfversta höfvitsmannen; ty han hafver något undervisa honom.
Paul summoned one of the centurions and said, “Bring this young man to the commanding officer, for he has something to tell him.”
18 Och han tog honom med sig, och hade honom till öfversta höfvitsmannen, och sade: Paulus, som bunden är, kallade mig till sig, och bad att jag skulle hafva denna ynglingen till dig, som något hafver säga dig.
So he took him and brought him to the commanding officer and said, “Paul, the prisoner, summoned me and asked me to bring this young man to you. He has something to tell you.”
19 Då tog öfversta höfvitsmannen honom vid handena, och gick afsides med honom, och frågade honom: Hvad är det som du hafver undervisa mig?
The commanding officer took him by the hand, and going aside, asked him privately, “What is it that you have to tell me?”
20 Då sade han: Judarna hafva samfällt sig att de vilja bedja dig, att du skall i morgon låta Paulum komma ut för Rådet, såsom de ville utfråga något vissare om honom.
He said, “The Judeans have agreed to ask you to bring Paul down to the council tomorrow, as though intending to inquire somewhat more accurately concerning him.
21 Men lyd dem intet; ty mer än fyratio män af dem vilja vara i försåt för honom, de sig förbannat hafva, att de icke skola äta eller dricka, tilldess de hafva dräpit honom; och nu äro de redo, och vänta att du det utlofva skall.
Therefore don’t yield to them, for more than forty men lie in wait for him, who have bound themselves under a curse to neither eat nor drink until they have killed him. Now they are ready, looking for the promise from you.”
22 Sedan lät öfversta höfvitsmannen ynglingen gå sina färde, och böd honom att han för ingom säga skulle, att han honom sådant undervist hade;
So the commanding officer let the young man go, charging him, “Tell no one that you have revealed these things to me.”
23 Och kallade till sig två underhöfvitsmän, och sade: Görer redo tuhundrade krigsknektar, att de fara till Cesareen; och sjutio resenärar, och tuhundrade skyttar, till tredje timman på natten.
He called to himself two of the centurions, and said, “Prepare two hundred soldiers to go as far as Caesarea, with seventy horsemen and two hundred men armed with spears, at the third hour of the night.”
24 Och tillreder någon fartyg, der man kan sätta Paulum uppå, att de måga föra honom oskaddan till landshöfdingan Felicem.
He asked them to provide mounts, that they might set Paul on one, and bring him safely to Felix the governor.
25 Och skref ett bref vid detta sinnet:
He wrote a letter like this:
26 Claudius Lysias, dem mägtiga landshöfdinganom Felici, helso.
“Claudius Lysias to the most excellent governor Felix: Greetings.
27 Denna mannen hade Judarna gripit, och ville dödat honom; och der kom jag till med krigsfolket, och tog honom ifrå dem, efter jag förnam att han var en Romare.
“This man was seized by the Judeans, and was about to be killed by them when I came with the soldiers and rescued him, having learned that he was a Roman.
28 Och när jag ville veta sakena, som de hade emot honom, lät jag honom komma inför deras Råd.
Desiring to know the cause why they accused him, I brought him down to their council.
29 Så fann jag att han skyllder vardt om någor spörsmål i deras lag; och dock ingen skuld hade, som död eller häktelse värd var.
I found him to be accused about questions of their law, but not to be charged with anything worthy of death or of imprisonment.
30 Och vardt mig undervist om försåt, som Judarna hade beställt för honom; och straxt sände jag honom till dig, och böd hans åklagare att, hvad de hafva emot honom, det skola de säga dig. Farväl.
When I was told that the Judeans lay in wait for the man, I sent him to you immediately, charging his accusers also to bring their accusations against him before you. Farewell.”
31 Då togo krigsknektarna Paulum, efter som dem befaldt var, och förde honom om nattena till Antipatridem.
So the soldiers, carrying out their orders, took Paul and brought him by night to Antipatris.
32 Och dagen derefter läto de resenärarna följa honom, och de kommo igen i lägret.
But on the next day they left the horsemen to go with him, and returned to the barracks.
33 När de kommo till Cesareen, och fingo landshöfdingan brefvet, hade de ock desslikes Paulum fram för honom.
When they came to Caesarea and delivered the letter to the governor, they also presented Paul to him.
34 Då landshöfdingen hade läsit brefvet, och frågat honom, af hvad land han var, och hade förstått, att han var af Cilicien, sade han:
When the governor had read it, he asked what province he was from. When he understood that he was from Cilicia, he said,
35 Jag vill höra dig, när dine åklagare komma ock tillstädes; och lät förvara honom uti Herodis Rådhus.
“I will hear you fully when your accusers also arrive.” He commanded that he be kept in Herod’s palace.
