< Apostlagärningarna 15 >

1 Och kommo någre neder af Judeen, och lärde bröderna: Utan I låten eder omskära efter Mose sätt, så kunnen I icke blifva salige.
І, поприходивши деякі з Юдеї, навчали братів: що коли не обріжетесь по звичаю Мойсейовому, не можете спасти ся.
2 Då vardt en tvedrägt och träta, icke den minsta, så att Paulus och Barnabas föllo emot dem; och derföre skickade de att Paulus och Barnabas, och någre andre af dem, skulle uppfara till Apostlarna, och till Presterna i Jerusalem, för detta spörsmålets skull.
Як же почав ся спір і немале змаганнє Павла та Варнави з ними, то постановили, щоб Павел та Варнава і деякі инші з них пійшли до апостолів та старших у Єрусалим ради сього питання.
3 Och så vordo de förfordrade af församlingene, och foro genom Phenicien och Samarien, och förtäljde Hedningarnas omvändelse; och gjorde dermed allom brödromen stor glädje.
Вони ж, послані від церкви, проходили Финикию та Самарию, оповідуючи про наверненнє поган; і зробили великі радощі всїм братам.
4 När de nu kommo till Jerusalem, vordo de undfångne af församlingene, och af Apostlarna, och de äldsta; och de förkunnade allt det Gud hade gjort med dem.
Прийшовши ж у Єрусалим, прийняті були від церкви і апостолів і старших, і сповістили про все, що Бог з ними зробив.
5 Då reste sig upp någre af de Phariseers parti, som vid trona tagit hade, sägande att man måste omskära dem, och bjuda uppå att man hålla skulle Mose lag.
Устали ж деякі з єресї Фарисейської, що увірували, кажучи, що треба обрізати їх та наказати, щоб хоронили закон Мойсеїв.
6 Då församlade sig Apostlarna och Presterna, till att ransaka om det ärendet.
І зібрались апостоли та старші вглянути в сю річ.
7 Och när nu fast derom frågadt var, stod Petrus upp, och sade till dem: I män och bröder, I veten, att uti förgången tid ibland oss hafver Gud utvalt, att Hedningarna hörde Evangelii ord genom min mun, och trodde.
Як же постало велике змаганнє, вставши Петр, рече до них: Мужі брати, ви знаєте, що з давніх днїв Бог між нами вибрав мене, щоб через мої уста погане чули слово благовістя, та й увірували.
8 Och Gud, som hjertat känner, vittnade med dem, gifvandes dem den Helga Anda, så väl som oss;
І Бог, що знав серця, сьвідкував їм, давши їм Духа сьвятого, як нам,
9 Och gjorde ingen åtskilnad emellan oss och dem; utan rengjorde deras hjerta genom trona.
і не розріжнив нічого між нами й ними, вірою очистивши серця їх.
10 Hvi fresten I då nu Gud, att I viljen lägga det ok på Lärjungarnas hals, det hvarken våra fäder eller vi bära kunde?
Тепер же чого спокутуєте Бога, щоб наложив ярмо на шию ученикам, котрого нї батьки наші, ні ми не здолїли носити.
11 Utan genom Herrans Jesu Christi nåd tro vi, att vi skole salige varda, såsom ock de.
Нї віруємо, що благодаттю Господа Ісуса Христа спасемось, яко ж і вони.
12 Då tigde hele hopen, och hörde på Barnabas, och Paulus, som förtäljde hvad tecken och under Gud, genom dem, ibland Hedningarna gjort hade.
Умовкла ж уся громада, й слухала, як Варнава та Павел оповідували про ознаки та чудеса, що зробив Бог через них між поганами.
13 När de tystnade, svarade Jacobus, och sade: I män och bröder, hörer mig.
Як же вмовкли вони, озвав ся Яков, говорячи: Мужі брати, вислухайте мене.
14 Simeon hafver förtäljt, huruledes Gud först sökt hafver, och anammat ett folk till sitt Namn utaf Hedningarna.
Симон оповів, як Бог перше зглянув ся, щоб з поган прийняти людей в імя своє.
15 Och med honom draga öfverens Propheternas ord; såsom skrifvet är:
З сим сходять ся слова пророчі, яко ж писано:
16 Derefter vill jag komma igen, och åter uppbygga Davids tabernakel, som förfallet är; och vill bota de refvor, som derpå äro, och upprätta det;
Після сього знов верну ся, і збудую намет Давидів, що впав, і руїни його збудую знов і поставлю його,
17 Att det som qvart är af menniskorna skola spörja efter Herran, och desslikes alle Hedningar, öfver hvilka mitt Namn nämndt är, säger Herren, som allt detta gör.
щоб остальні з людей шукали Господа, і всї народи, на котрих призвано імя моє, глаголе Господь, що робить оце все.
18 Gudi äro all hans verk kunnig, ifrå verldenes begynnelse. (aiōn g165)
Звісні од віку Богові всі діла Його. (aiōn g165)
19 Derföre besluter jag, att man icke skall bekymra dem som af Hedningarna omvändas till Gud;
То ж суджу, що не треба тим докучати, которі від поган обернулись до Бога;
20 Utan att man skrifver dem till, att de hafva återhåll af afgudars besmittelse, och boleri och af det som förqvafdt är, och af blod.
а написати їм, нехай удержують ся від ідолських гидот, та блуду, та давленого, та крови.
21 Ty Moses hafver af ålder i alla städer dem som honom predika uti Synagogorna, der han på alla Sabbather läsen varder.
Мойсей бо від стародавніх родів має проповідуючих його по городах, і читаний по школах що-суботи.
22 Då belefvade Apostlarna och Presterna med hela församlingene, att man utvalde några män af dem, och sände till Antiochien med Paulo och Barnaba; nämliga Judas, som kallades Barsabas, och Silas, som voro yppersta männerna ibland bröderna.
Зводили тодї апостоли і старші і вся церква вибраних мужів з між себе післати в Антиохию з Павлом та Варнавою: Юду, названого Варсавою, та Силу, мужів-проводирів мізк братами,
23 Och de fingo dem bref i händerna, vid detta sinnet: Vi Apostlar, och äldste, och bröder, önskom dem brödrom, som äro af Hedningomen uti Antiochien, och Syrien, och Cilicien, helso.
написавши через руки їх так: Апостоли та старші і брати - братам з поган, що в Антиохиї, і Сириї і Киликиї, радуйте ся.
24 Efter vi hört hafve, att någre äro utgångne af oss, och hafva förvillt eder med läro, och förvändt edra själar, bjudandes att I skolen låta eder omskära, och hålla Lagen, dem vi det icke befallt hafve;
Яко ж чули ми, що деякі з між нас вийшовши, потрівожили вас словами і захитали душі ваші, говорячи, щоб обрізувались та хоронили закон, чого ми їм не наказували;
25 Derföre syntes oss endrägteliga i våra församling att taga några män ut, och sända till eder, med oss älskeligom Barnaba och Paulo;
то зводилось нам, зібравшим ся однодушне вибраних мужів післати до вас з любими нашими Варнавою та Павлом,
26 Som äro de män, som sina själar utsatt hafva, för vårs Herras Jesu Christi Namn.
людьми, що віддавали душі свої за імя Господа нашого Ісуса Христа.
27 Så sände vi nu Judas och Silas, de som ock med munnen skola säga eder det samma.
Післали ми оце Юду та Силу, котрі й самі розкажуть про те словом.
28 Ty dem Helga Anda, och oss, syntes ingen yttermera tunga lägga på eder, utan dessa stycken som af nödene äro;
Зводилось бо сьвятому Духу та й нам, ніякої тяготи більш не накладувати вам, опріч сього конечного:
29 Nämliga att I hafven återhåll af thy som afgudom offradt är, och af blod, och af det förqvafdt är, och af boleri; för hvilken stycke om I eder förvaren, så gören I väl. Farer väl.
щоб удержувались від жертів ідолам, та крови, та давленого, та блуду. Від чого оберегаючи себе, добре робити мете. Бувайте здорові.
30 När de nu hade fått sin afsked, kommo de till Antiochien; och församlade den meniga man, och fingo dem brefvet.
Послані ж прийшли в Антиохию і, зібравши громаду, подали посланнє.
31 När de det läsit hade, vordo de glade af den trösten.
Прочитавши ж (ті), зраділи від сього потїшення.
32 Men Judas och Silas, efter de ock voro Propheter, förmanade de bröderna med mång ord, och styrkte dem;
Юда ж та Сила, будучи самі пророками, многими словами втїшали братів і утверджували.
33 Och blefvo der i någon tid; och vordo sedan igensände med fred ifrå bröderna till Apostlarna.
Пробувши ж (там якийсь) час, відпущені були з упокоєм од братів до апостолів.
34 Och Silas täcktes att blifva der.
Зводив же Сила зостатись там.
35 Men Paulus och Barnabas vistades i Antiochien, lärandes och förkunnandes Herrans ord, med mångom androm.
Павел же та Варнава пробували в Антиохиї, навчаючи та благовіствуючи слово Господнє з многими иншими.
36 Men efter några dagar sade Paulus till Barnabas: Vi vilje fara tillbaka igen, och bese våra bröder, i alla städer der vi Herrans ord förkunnat hafve, huru de hafva sig.
По кількох же днях рече Павел до Варнави: Вернувшись одвідаємо братів наших по всіх городах, де проповідували ми слово Господнє, як вони мають ся.
37 Men Barnabas rådde, att de skulle taga med sig Johannem, den ock Marcus kallades.
Варнава ж раяв узяти з собою Йоана, званого Марком.
38 Då ville icke Paulus, att den skulle följa dem, som hade trädt ifrå dem i Pamphylien, och icke följt dem till verket.
Павло ж не удостоїв брати з собою того, хто одлучивсь од них з Памфилиї, і не пійшов з ними на діло.
39 Och så skarp vardt deras träta, att den ene skiljdes ifrå den andra. Och Barnabas tog Marcum till sig, och seglade till Cypren.
Постала ж ріжниця, так, що вони розлучились між собою; і Варнава, взявши Марка, поплив у Кипр,
40 Men Paulus utvalde Silam, och for sina färde, befallder i Guds nåd af bröderna;
Павел же, вибравши Силу, пійшов, переданий благодатї Божій від братів,
41 Och vandrade omkring i Syrien och Cilicien, styrkandes församlingarna.
і проходив Сирию і Киликию, утверджаючи церкви.

< Apostlagärningarna 15 >