2 Samuelsboken 1

1 Efter Sauls död, då David igenkommen var ifrå de Amalekiters slagtning, och hade blifvit två dagar i Ziklag,

After the death of Saul, David returned from attacking the Amalekites and remained in Ziklag for two days.

2 Si, på tredje dagen kom en man ifrå Sauls här, med sönderrifven kläder, och jord på hans hufvud. Och som han kom till David, föll han ned på jordena, och tillbad.

On the third day, a man came from Saul's camp with his clothes torn and with dirt on his head. When he came to David he lay facedown on the ground and prostrated himself.

3 Men David sade till honom: Hvadan kommer du? Han sade till honom: Ifrån Israels här hafver jag flytt.

David said to him, “Where did you come from?” He answered, “I escaped from the camp of Israel.”

4 David sade till honom: Säg mig, huru tillgånget är. Han sade: Folket är flydt af stridene, och mycket folk är fallet; dertill är ock Saul död, och hans son Jonathan.

David said to him, “Please tell me how things went.” He answered, “The people fled from the battle. Many have fallen and many are dead. Saul and Jonathan his son are also dead.”

5 David sade till den ynglingen, som detta bådade: Hvaraf vetst du, att Saul och hans son Jonathan äro döde?

David said to the young man, “How do you know that Saul and Jonathan his son are dead?”

6 Ynglingen, som detta bådade, sade: Jag kom oförvarandes upp på Gilboa berg; och si, Saul böjde sig neder på sitt spjut, och vagnar och resenärer jagade efter honom.

The young man replied, “By chance I happened to be on Mount Gilboa, and there Saul was leaning on his spear, and chariots and riders were about to catch up with him.

7 Och han vände sig om, och fick se mig, och kallade mig, och jag sade: Här är jag.

Saul turned around and saw me and called out to me. I answered, 'Here I am.'

8 Och han talade till mig: Ho äst du? Jag sade till honom: Jag är en Amalekit.

He said to me, 'Who are you?' I answered him, 'I am an Amalekite.'

9 Och han sade till mig: Kom hit till mig, och dräp mig; ty ångest hafver begripit mig; ty mitt lif är ännu allt helt i mig.

He said to me, 'Please stand over me and kill me, for great suffering has taken hold of me, but life is still in me.'

10 Så gick jag till honom, och drap honom; förty jag visste väl, att han icke skulle kunna lefva efter hans fall; och jag tog kronona af hans hufvud, och armsmidet af hans arm, och hafver burit det hit till dig, min herra.

So I stood over him and killed him, because I knew that he would not live after he had fallen. Then I took the crown that was on his head and the band that was on his arm, and brought them here to you, my master.”

11 Då fattade David sin kläder, och ref dem sönder, och alle de män, som när honom voro;

Then David tore his clothes, and all the men with him did the same.

12 Och jämrade sig, och greto, och fastade allt intill aftonen öfver Saul och Jonathan hans son; och öfver Herrans folk, och öfver Israels hus, att de genom svärd fallne voro.

They mourned, wept, and fasted until evening for Saul, for Jonathan his son, for the people of Yahweh, and for the house of Israel because they had fallen by the sword.

13 Och David sade till ynglingen, som honom det bådat hade: Hvadan äst du? Han sade: Jag är en främling, en Amalekits son.

David said to the young man, “Where are you from?” He answered, “I am the son of a foreigner in the land, an Amalekite.”

14 David sade till honom: Hvi hafver du icke fruktat dig komma dina hand vid Herrans smorda, till att dräpa honom?

David said to him, “Why were you not afraid to kill Yahweh's anointed king with your own hand?”

15 Och David sade till en af sina unga män: Fram, och slå honom. Och han slog honom, att han blef död.

David called one of the young men and said, “Go and kill him.” So that man went and struck him down, and the Amalekite died.

16 Då sade David till honom: Ditt blod vare öfver ditt hufvud; ty din mun hafver talat emot dig sjelf, och sagt: Jag hafver dräpit Herrans smorda.

Then David said to the dead Amalekite, “Your blood is on your head because your own mouth has testified against you and said, 'I have killed Yahweh's anointed king.'”

17 Och David klagade denna klagan öfver Saul och Jonathan hans son;

Then David sung this funeral song about Saul and Jonathan his son.

18 Och befallde, att man skulle lära Juda barn bågan: Si, det är skrifvet uti den redeligas bok:

He commanded the people to teach this Song of the Bow to the sons of Judah, which has been written in the Book of Jashar.

19 De ädlaste i Israel äro slagne på din berg; huru äro de hjeltar fallne!

“Your glory, Israel, is dead, killed on your high places! How the mighty have fallen!

20 Bebåder det icke i Gath, förkunner det icke på gatomen i Askelon; på det att de Philisteers döttrar sig icke fröjda skola, att de oomskornas döttrar icke glädjas skola.

Do not tell it in Gath, do not proclaim it in the streets of Ashkelon, so that the daughters of the Philistines may not rejoice, so that the daughters of the uncircumcised may not celebrate.

21 I Gilboa berg, komme på eder hvarken dagg eller regn, icke heller vare åkrar, der häfoffer af kommer; förty der är de hjeltars sköld afslagen, Sauls sköld, likasom han icke hade varit smord med oljo.

Mountains of Gilboa, let there not be dew or rain on you, nor fields giving grain for offerings, for there the shield of the mighty was defiled. The shield of Saul is no longer anointed with oil.

22 Jonathans båge felade icke, och Sauls svärd kom aldrig fåfängt igen ifrå de slagnas blod, och ifrå de hjeltars fetma.

From the blood of those who have been killed, from the bodies of the mighty, the bow of Jonathan did not turn back, and the sword of Saul did not return empty.

23 Saul och Jonathan, ljuflige och täcke medan de lefde, äro också icke åtskiljde i döden; raskare än örnar, och starkare än lejon.

Saul and Jonathan were loved and gracious in life, and in their death they were not separated. They were swifter than eagles, they were stronger than lions.

24 I Israels döttrar, gråter öfver Saul, den eder klädde med rosenfärgo i kräselighet, och prydde eder med gyldene klenodier på edor kläder.

You daughters of Israel, weep over Saul, who clothed you in scarlet as well as jewels, and who put ornaments of gold on your clothing.

25 Huru äro de hjeltar så fallne i stridene; Jonathan är slagen på dina högar.

How the mighty have fallen in the midst of the battle! Jonathan is killed on your high places.

26 Jag sörjer om dig, min broder Jonathan; du hafver varit mig mycket kär; din kärlek var mig närmare än qvinnokärlek.

I am distressed for you, my brother Jonathan. You were very dear to me. Your love to me was wonderful, exceeding the love of women.

27 Huru äro de hjeltar fallne, och vapnen borto blefne!

How the mighty have fallen, and the weapons of war perished!”