2 Samuelsboken 22
1 Och David talade för Herranom denna visones ord, den tid då Herren hade hulpit honom ifrån alla hans fiendars hand, och ifrå Sauls hand;
I izgovori David Gospodu rijeèi ove pjesme, kad ga izbavi Gospod iz ruku svijeh neprijatelja njegovijeh i iz ruke Saulove;
2 Och sade: Herren är min klippa, och min borg, och min Frälsare.
I reèe: Gospod je moja stijena i grad moj i izbavitelj moj.
3 Gud är min tröst, på honom vill jag trösta; min sköld och mine helsos horn; mitt beskärm, och min tillflykt, min Frälsare, du som mig hjelper ifrån orätt.
Bog je stijena moja, u njega æu se uzdati, štit moj i rog spasenja mojega, zaklon moj i utoèište moje, spasitelj moj, koji me izbavlja od sile.
4 Jag vill lofva och åkalla Herran, så blifver jag ifrå mina fiendar förlossad.
Prizivljem Gospoda, kojega valja hvaliti, i opraštam se neprijatelja svojih.
5 Ty dödsens förderf hade omhvärft mig; och Belials bäcker hade förskräckt mig.
Jer obuzeše me smrtni bolovi, potoci nevaljalijeh ljudi uplašiše me.
Bolovi grobni opkoliše me, stegoše me zamke smrtne. (Sheol h7585)
7 När jag bedröfvad är, vill jag åkalla Herran, och ropa till min Gud, så hörer han mina röst utaf sitt tempel; och mitt rop kommer för honom i hans öron.
U tjeskobi svojoj prizvah Gospoda, i k Bogu svojemu povikah, on èu iz dvora svojega glas moj, i vika moja doðe mu do ušiju.
8 Jorden bäfvade och skalf; himmelens grundvalar hafva sig rört, och gifvit sig, då han var vred.
Zatrese se i pokoleba se zemlja, temelji nebesima zadrmaše se i pomjeriše se, jer se on razgnjevi.
9 Rök gick upp utaf hans näso, och förtärande eld utaf hans mun; så att det ljungade deraf.
Podiže se dim iz nozdara njegovijeh i iz usta njegovijeh oganj koji proždire, živo ugljevlje otskakaše od njega.
10 Himmelen böjde han, och steg neder; och mörker var under hans fötter.
Savi nebesa i siðe; a mrak bijaše pod nogama njegovijem.
11 Och han steg på Cherub, och flög, och syntes på vädrens vingar.
I sjede na heruvima i poletje, i pokaza se na krilima vjetrnijem.
12 Hans tjäll kringom honom var mörker, och svart tjockt moln.
Od mraka naèini oko sebe šator, od mraènijeh voda, oblaka vazdušnijeh.
13 Af skenet för honom brann det med ljungande.
Od sijevanja pred njim goraše živo ugljevlje.
14 Herren dundrade af himmelen; och den Högste lät utgå sitt dunder.
Zagrmje s nebesa Gospod, i višnji pusti glas svoj.
15 Han sköt sina pilar, och förströdde dem; han lät ljunga, och förskräckte dem.
Pusti strijele svoje, i razmetnu ih; munje, i razasu ih.
16 Då såg man vattnet uppvälla; och jordenes grund vardt blottad genom Herrans straff, och genom hans näsos anda och blåst.
Pokazaše se dubine morske, i otkriše se temelji vasiljenoj od prijetnje Gospodnje, od dihanja duha iz nozdara njegovijeh.
17 Han sände utaf höjdene, och hemtade mig, och drog mig utu stor vatten.
Tada pruži s visine ruku i uhvati me, izvuèe me iz vode velike.
18 Han frälste mig ifrå mina starka fiendar; ifrå mina hatare, som mig för mägtige voro;
Izbavi me od neprijatelja mojega silnoga i od mojih nenavidnika, kad bijahu jaèi od mene.
19 De mig öfverföllo i mine olyckos tid; och Herren är min tröst vorden.
Ustaše na me u dan nevolje moje, ali mi Gospod bi potpora.
20 Han hafver utfört mig på rymdena. Han tog mig ut; förty han hade lust till mig.
I izvede me na prostrano mjesto, izbavi me, jer sam mu mio.
21 Herren gör väl vid mig efter mina rättfärdighet; han betalar mig efter mina händers renhet.
Dade mi Gospod po pravdi mojoj, po èistoti ruku mojih dariva me.
22 Ty jag håller Herrans vägar, och är icke ogudaktig vorden emot min Gud.
Jer se držah putova Gospodnjih, i ne odmetnuh se Boga svojega.
23 Förty alla hans rätter hafver jag för ögon; och hans bud kastar jag icke ifrå mig.
Nego su svi zakoni njegovi preda mnom, i zapovijesti njegovijeh ne uklanjam od sebe.
24 Men jag är utan vank för honom, och bevarar mig för synd.
I bih mu vjeran, i èuvah se od bezakonja svojega.
25 Derföre vedergäller mig Herren efter min rättfärdighet; efter min renhet för hans ögon.
Dade mi Gospod po pravdi mojoj, po èistoti mojoj pred oèima njegovima.
26 Med de heliga äst du helig; med de fromma äst du from.
Sa svetima postupaš sveto, s èovjekom vjernijem vjerno;
27 Med de rena äst du ren; och vid de afvoga ställer du dig afvog.
S èistijem èisto postupaš, a s nevaljalijem nasuprot njemu.
28 Ty du hjelper det elända folk; och med din ögon förnedrar du de höga.
Jer pomažeš narodu nevoljnom, a na ponosite spuštaš oèi svoje i ponižavaš ih.
29 Ty du, Herre, äst min lykta; Herren upplyser mitt mörker.
Ti si vidjelo moje, Gospode, i Gospod prosvjetljuje tamu moju.
30 Förty med dig kan jag nederslå krigsfolk; och genom min Gud springa öfver muren.
S tobom razbijam vojsku, s Bogom svojim skaèem preko zida.
31 Guds vägar äro utan brist; Herrans tal är genomluttradt; han är en sköld allom dem som hoppas till honom.
Put je Božji vjeran, rijeè Gospodnja èista. On je štit svjema koji se uzdaju u nj.
32 Ty hvilken är en Gud, utan Herren? Och hvilken är en tröst, utan vår Gud?
Jer ko je Bog osim Gospoda? i ko je stijena osim Boga našega?
33 Gud styrker mig med kraft, och visar mig en väg utan brist.
Bog je krjepost moja i sila moja, i èini da mi je put bez mane.
34 Han gör mina fötter lika som hjortars; och sätter mig uppå mina höjder.
Daje mi noge kao u jelena, i na visine moje stavlja me.
35 Han lärer mina händer strida, och drifver mina armars kopparbåga.
Uèi ruke moje boju, te lome luk mjedeni mišice moje.
36 Och du gifver mig dine helsos sköld; och när du förnedrar mig, gör du mig storan.
Ti mi daješ štit spasenja svojega, i milost tvoja èini me velika.
37 Du gör rum för mig till att gå, att mina fötter icke slinta.
Širiš korake moje poda mnom, te se ne omièu gležnji moji.
38 Jag vill jaga efter mina fiendar, och förgöra dem; och vill icke omvända, tilldess jag gör en ända med dem.
Tjeram neprijatelje svoje, i potirem ih, i ne vraæam se dokle ih ne istrijebim.
39 Jag vill förgöra dem, och nederslå dem, och de skola icke stå mig emot; de måste falla under mina fötter.
I istrebljujem ih, i obaram ih da ne mogu ustati, nego padaju pod noge moje.
40 Du kan omgjorda mig med kraft till strid; du kan kasta dem under mig, som sätta sig upp emot mig.
Jer me ti opasuješ snagom za boj: koji ustanu na me, obaraš ih poda me.
41 Du gifver mig mina fiendar på flyktena, att jag må förstöra dem som mig hata.
Neprijatelja mojih pleæi ti mi obraæaš, i potirem nenavidnike svoje.
42 De ropa, men der är ingen hjelpare; till Herran, men han svarar dem intet.
Obziru se, ali nema pomagaèa: vièu ka Gospodu, ali ih ne sluša.
43 Jag skall sönderstöta dem såsom stoft på jordene; såsom träck uppå gatone skall jag göra dem till mull, och förströ dem.
Satirem ih kao prah zemaljski, kao blato po ulicama gazim ih i razmeæem.
44 Du hjelper mig ifrå det trätosamma folket; och bevarar mig till ett hufvud öfver Hedningarna. Det folk, som jag intet kände, skall tjena mig.
Ti me izbavljaš od bune naroda mojega, èuvaš me da sam glava narodima; narod kojega ne poznavah služi mi.
45 De främmande barn försaka mig; men desse lyda mig med hörsam öron.
Tuðini laskaju mi, èujuæi pokoravaju mi se.
46 De främmande barn äro försmäktade, och brytas i sina bojor.
Tuðini blijede, dršæu u gradovima svojim.
47 Herren lefver, och lofvad vare min tröst; och varde upphöjd Gud, mine helsos tröst.
Živ je Gospod, i da je blagoslovena stijena moja. Da se uzvisi Bog, stijena spasenja mojega.
48 Gud, som gifver mig hämnden, och kastar folk under mig;
Bog, koji mi daje osvetu, i pokorava mi narode,
49 Han förer mig ut ifrå mina fiendar, och ifrå dem, som sätta sig emot mig, upphöjer du mig; och ifrå vrångvisa män frälsar du mig.
Koji me izvodi iz neprijatelja mojih, i podiže me nad one koji ustaju na me, i od èovjeka žestoka izbavlja me.
50 Derföre vill jag tacka dig, Herre, ibland Hedningarna, och dino Namne lofsjunga;
Toga radi hvalim te, Gospode, po narodima, i pojem imenu tvojemu,
51 Den der stor salighet bevisar sinom Konung; och gör väl med David sinom smorda, och med hans säd i evig tid.
Koji slavno izbavljaš cara svojega, i èiniš milost pomazaniku svojemu Davidu i sjemenu njegovu dovijeka.
