1 Samuelsboken 4

1 Och Samuel begynte predika för hela Israel. Och Israel drog ut emot de Philisteer i strid, och lägrade sig vid Hjelpostenen; men de Philisteer hade lägrat sig i Aphek.

Und Samuel fing an zu predigen dem ganzen Israel. Israel aber zog aus den Philistern entgegen in den Streit; und lagerten sich bei Eben-Ezer. Die Philister aber hatten sich gelagert zu Aphek

2 Och de gjorde redo emot Israel; och hären vardt förskingrad, så att Israel vardt slagen förde Philisteer; och de slogo i spetsen på markene vid fyratusend män.

und rüsteten sich gegen Israel. Und der Streit teilete sich weit. Und Israel ward vor den Philistern geschlagen, und schlugen in der Ordnung im Felde bei viertausend Mann.

3 Och då folket kom i lägret, sade de äldsta i Israel: Hvi hafver Herren låtit slå oss i dag för de Philisteer? Låt oss taga till oss Herrans förbunds ark ifrå Silo, och låt honom komma ibland oss, att han må frälsa oss ifrå våra fiendars hand.

Und da das Volk ins Lager kam, sprachen die Ältesten Israels: Warum hat uns der HERR heute schlagen lassen vor den Philistern? Laßt uns zu uns nehmen die Lade des Bundes des HERRN von Silo und laßt sie, unter uns kommen, daß sie uns helfe von der Hand unserer Feinde.

4 Och folket sände till Silo, ock läto hemta dädan Herrans Zebaoths förbunds ark, hvilken der sitter på Cherubim. Och voro de två Eli söner med Guds förbunds ark, Hophni och Pinehas.

Und das Volk sandte gen Silo und ließ von dannen holen die Lade des Bundes des HERRN Zebaoth, der über den Cherubim sitzet. Und waren da die zween Söhne Elis mit der Lade des Bundes Gottes, Hophni und Pinehas.

5 Och då Herrans förbunds ark kom i lägret, skriade hela Israel med stort skriande, så att det skall i markene.

Und da die Lade des Bundes des HERRN in das Lager kam, jauchzete das ganze Israel mit einem großen Jauchzen, daß die Erde erschallete.

6 Då de Philisteer hörde det skriandet, sade de: Hvad är det för ett skri och glädje uti de Ebreers lägre? Och då de förnummo, att Herrans ark var kommen i lägret,

Da aber die Philister höreten das Geschrei solches Jauchzens, sprachen sie: Was ist das Geschrei solches großen Jauchzens in der Ebräer Lager? Und da sie erfuhren, daß die Lade des HERRN ins Lager kommen wäre,

7 Fruktade de sig, och sade: Gud är kommen i lägret; och sade ytterligare: Ve oss, ty det hafver icke så varit tillförene.

fürchteten sie sich und sprachen: Gott ist ins Lager kommen; und sprachen weiter: Wehe uns! denn es ist vorhin nicht also gestanden.

8 Ve oss, ho kan hjelpa oss ifrå dessa mägtiga Gudars hand? Det äro de Gudar, som slogo Egypten med allahanda plågo i öknene.

Wehe uns! Wer will uns erretten von der Hand dieser mächtigen Götter? Das sind die Götter, die Ägypten schlugen mit allerlei Plage in der Wüste.

9 Så varer nu tröste, och varer män, I Philisteer, att I icke skolen tjena de Ebreer, såsom de hafva tjent eder; varer män och strider.

So seid nun getrost und Männer, ihr Philister, daß ihr nicht dienen müsset den Ebräern, wie sie euch gedienet haben. Seid Männer und streitet!

10 Då stridde de Philisteer, och Israel vardt slagen, och hvar och en flydde uti sina hyddo; och det var en ganska stor slagtning, så att utaf Israel föllo tretiotusend män fotfolk.

Da stritten die Philister, und Israel ward geschlagen, und ein jeglicher floh in seine Hütte. Und es war eine sehr große Schlacht, daß aus Israel fielen dreißigtausend Mann Fußvolks.

11 Och Guds ark vardt tagen, och de två Eli söner Hophni och Pinehas blefvo döde.

Und die Lade Gottes ward genommen, und die zween Söhne Elis, Hophni und Pinehas, starben.

12 Då lopp en af BenJamin utaf hären, och kom den samma dagen till Silo; och hade rifvit sin kläder, och hade strött jord uppå hufvudet.

Da lief einer von Benjamin aus dem Heer und kam gen Silo desselben Tages; und hatte seine Kleider zerrissen und hatte Erde auf sein Haupt gestreuet.

13 Och som han kom derin, satt Eli på en stol, till att se ut på vägen; ty hans hjerta var bekymradt om Guds ark; och då mannen kom i staden, sade han det; och hela staden gret och ropade.

Und siehe, als er hineinkam, saß Eli auf dem Stuhl, daß er auf den Weg sähe; denn sein Herz war zaghaft über der Lade Gottes. Und da der Mann in die Stadt kam, sagte er's an; und die ganze Stadt schrie.

14 Och som Eli fick höra det ropet, sade han: Hvad är detta för ett rop och buller? Så kom mannen hasteliga, och sade det Eli.

Und da Eli das laute Schreien hörete, fragte er: Was ist das für ein laut Getümmel? Da kam der Mann eilend und sagte es Eli an.

15 Och Eli var åtta och niotio år gammal; och hans ögon voro mörk, så att han icke kunde se.

(Eli aber war achtundneunzig Jahre alt, und seine Augen waren dunkel, daß er nicht sehen konnte.)

16 Och mannen sade till Eli: Jag är kommen, och är flydd i dag utu hären; men han sade: Huru går det, min son?

Der Mann aber sprach zu Eli: Ich komme und bin heute aus dem Heer geflohen. Er aber sprach: Wie gehet es zu, mein Sohn?

17 Då svarade bådet, och sade: Israel är flydd för de Philisteer, och en stor slagtning är skedd på folket, och dine två söner, Hophni och Pinehas, äro döde; dertill är Guds ark borttagen.

Da antwortete der Verkündiger und sprach: Israel ist geflohen vor den Philistern, und ist eine große Schlacht im Volk geschehen; und deine zween Söhne, Hophni und Pinehas, sind gestorben; dazu die Lade Gottes ist genommen.

18 Och som han rörde om arken, föll han tillrygga af stolenom vid dörrena, och slog sig halsen sönder, och blef död; ty han var gammal och en tung man; men han hade dömt Israel i fyratio år.

Da er aber der Lade Gottes gedachte, fiel er zurück vom Stuhl am Tor und brach seinen Hals entzwei und starb; denn er war alt und ein schwerer Mann. Er richtete aber Israel vierzig Jahre.

19 Och hans sonahustru, Pinehas hustru, var hafvandes, och skulle snart läggas ned. Då hon hörde det ryktet, att Guds ark var tagen, och hennes svär och man voro döde, böjde hon sig, och födde; ty hennes nöd kom henne uppå.

Seine Schnur aber, Pinehas Weib, war schwanger und sollte schier geliegen. Da sie das Gerücht hörete, daß die Lade Gottes genommen und ihr Schwäher und Mann tot wäre, krümmete sie sich und gebar, denn es kam sie ihr Wehe an.

20 Och som hon nu dö skulle, sade qvinnorna, som när henne stodo: Var icke förfärad, du hafver födt en son; men hon svarade intet, och lade det heller intet på hjertat.

Und da sie jetzt starb, sprachen die Weiber, die neben ihr stunden: Fürchte dich nicht, du hast einen jungen Sohn. Aber sie antwortete nichts und nahm's auch nicht zu Herzen.

21 Och hon kallade det barnet Icabod, och sade: Israels härlighet är borto; efter Guds ark tagen var, och hennes svär, och hennes man;

Und sie hieß den Knaben Ikabod und sprach: Die HERRLIchkeit ist dahin von Israel; weil die Lade Gottes genommen war und ihr Schwäher und ihr Mann.

22 Och sade åter: Israels härlighet är borto; ty Guds ark är tagen.

Und sprach abermal: Die HERRLIchkeit ist dahin von Israel; denn die Lade Gottes ist genommen.