1 Samuelsboken 25

1 Och Samuel blef död; och hela Israel församlade sig, begreto honom, och begrofvo honom i hans hus i Rama. Men David stod upp, och drog ned i den öknena Paran.

Samuel died; and all Israel gathered themselves together and mourned for him, and buried him at his house at Ramah. Then David arose and went down to the wilderness of Paran.

2 Och en man var i Maon, och hans väsende var i Carmel, och den mannen var ganska mägtig, och hade tretusende får och tusende getter. Och det begaf sig, att han klippte sin får i Carmel.

There was a man in Maon whose possessions were in Carmel; and the man was very great. He had three thousand sheep and a thousand goats; and he was shearing his sheep in Carmel.

3 Och han het Nabal; och hans hustru het Abigail, och var en förnuftig qvinna, och dägelig under ansigtet; men mannen var hård och arg i sina gerningar, och var en af Caleb.

Now the name of the man was Nabal; and the name of his wife Abigail. This woman was intelligent and had a beautiful face; but the man was surly and evil in his doings. He was of the house of Caleb.

4 Då nu David fick höra i öknene, att Nabal klippte sin får,

David heard in the wilderness that Nabal was shearing his sheep.

5 Sände han ut tio unga män, och sade till dem: Går upp till Carmel, och då I kommen till Nabal, så helser honom, på mina vägnar, vänliga;

David sent ten young men; and David said to the young men, “Go up to Carmel, and go to Nabal, and greet him in my name.

6 Och önsker honom lycko, och säger: Frid vare med dig, och med ditt hus, och med allt det du hafver.

Tell him, ‘Long life to you! Peace be to you! Peace be to your house! Peace be to all that you have!

7 Jag hafver hört, att du hafver fåraklippare; si, dina herdar, som du hafver, hafva varit när oss; vi hafve aldrig talat dem illa till; och dem hafver intet fattats på talet, så länge de hafva varit i Carmel.

Now I have heard that you have shearers. Your shepherds have now been with us, and we didn’t harm them. Nothing was missing from them all the time they were in Carmel.

8 Fråga dina dränger derom, de skola säga dig det. Så låt nu dessa unga män finna nåd för din ögon; ty vi äre komne på en god dag. Gif dina tjenare, och dinom son David, hvad din hand finner.

Ask your young men, and they will tell you. Therefore let the young men find favor in your eyes, for we come on a good day. Please give whatever comes to your hand to your servants and to your son David.’”

9 Då de Davids unga män kommo dit, och hade på Davids vägnar talat all dessa orden med Nabal, höllo de upp.

When David’s young men came, they spoke to Nabal all those words in the name of David, and waited.

10 Men Nabal svarade Davids tjenare, och sade: Ho är den David? Och ho är den Isai son? Det äro nu månge de tjenare, som gifva sig ifrå sina herrar.

Nabal answered David’s servants and said, “Who is David? Who is the son of Jesse? There are many servants who break away from their masters these days.

11 Skulle jag taga mitt bröd, vatten, och kött som jag för mina klippare slagtat hafver, och gifva de folke, som jag intet vet hvadan de äro?

Shall I then take my bread, my water, and my meat that I have killed for my shearers, and give it to men who I don’t know where they come from?”

12 Då vände de Davids unga män om igen på deras väg; och när de kommo till David, sade de honom allt detta.

So David’s young men turned on their way and went back, and came and told him all these words.

13 Då sade David till sina män: Hvar och en binde sitt svärd vid sig. Och hvar och en af dem band sitt svärd vid sig; och David band ock desslikes sitt svärd vid sig; och drogo med honom ned vid fyrahundrad män; men tuhundrad blefvo qvar när deras tyg.

David said to his men, “Every man put on his sword!” Every man put on his sword. David also put on his sword. About four hundred men followed David, and two hundred stayed by the baggage.

14 Men en af drängerna gaf Abigail, Nabals hustru, tillkänna, och sade: Si David hafver sändt båd utur öknene, till att helsa vår herra; och han snubbade dem.

But one of the young men told Abigail, Nabal’s wife, saying, “Behold, David sent messengers out of the wilderness to greet our master; and he insulted them.

15 Och de män hafva dock varit oss ganska nyttige, och intet talat oss illa till, och oss hafver intet fattats på talet, så länge vi hafve vistats när dem, medan vi i markene vorom;

But the men were very good to us, and we were not harmed, and we didn’t miss anything as long as we went with them, when we were in the fields.

16 Utan de hafva varit våra murar dag och natt, så länge vi vaktade fåren när dem.

They were a wall to us both by night and by day, all the while we were with them keeping the sheep.

17 Så märk nu och se, hvad du göra vill; ty förvisso är ett ondt för handene öfver vår herra, och öfver hela hans hus; och han är en Belials man, hvilkom ingen något säga djerfves.

Now therefore know and consider what you will do; for evil is determined against our master and against all his house, for he is such a worthless fellow that one can’t speak to him.”

18 Då hastade sig Abigail, och tog tuhundrad bröd, och två läglar, vin, och fem kokad får, och fem skäppor mjöl, och hundrad stycke russin, och tuhundrad stycke fikon, och lade på åsnar;

Then Abigail hurried and took two hundred loaves of bread, two containers of wine, five sheep ready dressed, five seahs of parched grain, one hundred clusters of raisins, and two hundred cakes of figs, and laid them on donkeys.

19 Och sade till sina dränger: Går för mig, jag vill komma efter. Och hon sade sinom man Nabal här intet af.

She said to her young men, “Go on before me. Behold, I am coming after you.” But she didn’t tell her husband, Nabal.

20 Och som hon red på åsnanom, och kom neder i bergsskygdena, si, då kom David och hans män nederdragandes emot henne, så att hon mötte dem.

As she rode on her donkey, and came down hidden by the mountain, behold, David and his men came down toward her, and she met them.

21 Och David hade sagt: Jag hafver förgäfves förvarat allt det denne hade i öknene, så att der hafver intet fattats af allt det han hade; och han betalar mig godt med ondt.

Now David had said, “Surely in vain I have kept all that this fellow has in the wilderness, so that nothing was missed of all that pertained to him. He has returned me evil for good.

22 Gud göre detta, och än mer, Davids fiendar, om jag låter honom blifva qvar, intill morgon ljust varder, en som på väggena pissar, utaf allt det han hafver.

God do so to the enemies of David, and more also, if I leave of all that belongs to him by the morning light so much as one who urinates on a wall.”

23 Då nu Abigail såg David, steg hon hastigt af åsnanom, och föll för David på sitt ansigte, och tillbad honom på jordene;

When Abigail saw David, she hurried and got off her donkey, and fell before David on her face and bowed herself to the ground.

24 Och föll till hans fötter, och sade: Ack! min Herre, min vare denna missgerning, och låt dina tjenarinno tala för din ögon; och hör dina tjenarinnos ord.

She fell at his feet and said, “On me, my lord, on me be the blame! Please let your servant speak in your ears. Hear the words of your servant.

25 Min herre sätte icke sitt hjerta emot denna Nabal, den Belials mannen; ty han är en galen man, såsom hans namn är, och galenskap är med honom; men jag din tjenarinna hafver icke sett mins herras unga män, som du utsände.

Please don’t let my lord pay attention to this worthless fellow, Nabal, for as his name is, so is he. Nabal is his name, and folly is with him; but I, your servant, didn’t see my lord’s young men whom you sent.

26 Men nu, min Herre, så visst som Herren lefver, och så visst som din själ lefver, Herren hafver förtagit dig, att du icke kom i blod, och hafver friat dig dina hand; men nu vare dine fiender såsom Nabal, och de som vilja minom herra ondt.

Now therefore, my lord, as the LORD lives and as your soul lives, since the LORD has withheld you from blood guiltiness and from avenging yourself with your own hand, now therefore let your enemies and those who seek evil to my lord be as Nabal.

27 Här är välsignelsen, som din tjenarinna minom herra fört hafver; gif henne de unga män, som med min herra vandra.

Now this present which your servant has brought to my lord, let it be given to the young men who follow my lord.

28 Förlåt dine tjenarinno den öfverträdelsen; ty Herren skall göra minom herra ett tryggt hus; ty du förer Herrans krig, och intet ondt skall när dig funnet varda i alla dina lifsdagar.

Please forgive the trespass of your servant. For the LORD will certainly make my lord a sure house, because my lord fights the LORD’s battles. Evil will not be found in you all your days.

29 Och om någor menniska hafver sig upp till att förfölja dig, och står efter dina själ, så skall mins herras själ vara inbunden uti de lefvandes knippe, när Herranom dinom Gud; men dina fiendars själ skall varda bortslungad med slungo.

Though men may rise up to pursue you and to seek your soul, yet the soul of my lord will be bound in the bundle of life with the LORD your God. He will sling out the souls of your enemies as from a sling’s pocket.

30 När nu Herren minom herra allt detta goda görandes varder, som han dig sagt hafver, och budit dig, att du skall vara en höfvitsman öfver Israel;

It will come to pass, when the LORD has done to my lord according to all the good that he has spoken concerning you, and has appointed you prince over Israel,

31 Så varder detta icke görandes mins herras hjerta någon ångest eller nyck, att du hafver blod utgjutit utan orsak, och hämnat dig sjelfvan; så skall Herren göra minom herra godt, och du varder tänkandes på dina tjenarinno.

that this shall be no grief to you, nor offense of heart to my lord, either that you have shed blood without cause, or that my lord has avenged himself. When the LORD has dealt well with my lord, then remember your servant.”

32 Då sade David till Abigail: Lofvad vare Herren Israels Gud, som dig i dag hafver emot mig sändt;

David said to Abigail, “Blessed is the LORD, the God of Israel, who sent you today to meet me!

33 Och lofvade vare dina åthäfvor; och lofvad vare du, som i dag hafver förtagit mig, att jag icke är kommen i blod, och hämnat mig med egna hand.

Blessed is your discretion, and blessed are you, who have kept me today from blood guiltiness, and from avenging myself with my own hand.

34 Sannerliga, så visst som Herren Israels Gud lefver, den mig förtagit hafver, att jag icke gjorde dig ondt, hade du icke snarliga kommit emot mig, så hade Nabal, intill morgon ljust varder, icke qvar blifvit en, som på väggena pissar.

For indeed, as the LORD the God of Israel lives, who has withheld me from harming you, unless you had hurried and come to meet me, surely there wouldn’t have been left to Nabal by the morning light so much as one who urinates on a wall.”

35 Alltså tog då David af hennes hand det hon honom fört hade, och sade till henne: Far med frid upp till ditt hus; si, jag hafver hört dina röst, och täckeliga tagit din person.

So David received from her hand that which she had brought him. Then he said to her, “Go up in peace to your house. Behold, I have listened to your voice and have granted your request.”

36 Då Abigail kom till Nabal, si, då hade han tillredt ena måltid i sitt hus, såsom en Konungs måltid, och hans hjerta var gladt i honom; ty han var mycket drucken. Men hon sade honom intet, hvarken litet eller stort, intill morgonen ljust vardt.

Abigail came to Nabal; and behold, he held a feast in his house like the feast of a king. Nabal’s heart was merry within him, for he was very drunk. Therefore she told him nothing until the morning light.

37 Då dager vardt, när vinet var gånget af Nabal, sade hans hustru honom detta. Då vardt hans hjerta dödt i honom, så att han vardt såsom en sten.

In the morning, when the wine had gone out of Nabal, his wife told him these things; and his heart died within him, and he became as a stone.

38 Och efter tio dagar slog Herren honom, så att han blef död.

About ten days later, the LORD struck Nabal, so that he died.

39 Då David hörde att Nabal var död, sade han: Lofvad vare Herren, som hafver hämnat min försmädelse på Nabal, och hafver förvarat sin tjenare för det ondt var; och Herren hafver Nabals ondsko vedergullit in på hans hufvud. Och David sände bort, och lät tala med Abigail, att han måtte taga henne till hustru.

When David heard that Nabal was dead, he said, “Blessed is the LORD, who has pleaded the cause of my reproach from the hand of Nabal, and has kept back his servant from evil. The LORD has returned the evildoing of Nabal on his own head.” David sent and spoke concerning Abigail, to take her to himself as wife.

40 Och då Davids tjenare kommo till Abigail i Carmel, talade de till henne, och sade: David hafver sändt oss till dig, på det han må få dig till hustru.

When David’s servants had come to Abigail to Carmel, they spoke to her, saying, “David has sent us to you, to take you to him as wife.”

41 Hon stod upp, och tillbad på sitt ansigte till jordena, och sade: Si, här är din tjenarinna, att hon må tjena mins herras tjenare, och två deras fötter.

She arose and bowed herself with her face to the earth, and said, “Behold, your servant is a servant to wash the feet of the servants of my lord.”

42 Och Abigail hastade sig, och gjorde redo, och red på en åsna, och fem tjenstepigor, som under henne voro; och följde Davids bådskap, och vardt hans hustru.

Abigail hurriedly arose and rode on a donkey with her five maids who followed her; and she went after the messengers of David, and became his wife.

43 Desslikes tog David Ahinoam af Jisreel; och voro båda hans hustrur.

David also took Ahinoam of Jezreel; and they both became his wives.

44 Men Saul gaf sina dotter Michal, Davids hustru, Phalti, Lais sone, af Gallim.

Now Saul had given Michal his daughter, David’s wife, to Palti the son of Laish, who was of Gallim.