mathiH 18
1 tadAnIM ziSyA yIzoH samIpamAgatya pRSTavantaH svargarAjye kaH zreSThaH?
I den tiden gingo Lärjungarna till Jesum, och sade: Hvilken är den störste i himmelriket?
2 tato yIzuH kSudramekaM bAlakaM svasamIpamAnIya teSAM madhye nidhAya jagAda,
Då kallade Jesus fram ett barn, och ställde det midt ibland dem;
3 yuSmAnahaM satyaM bravImi, yUyaM manovinimayena kSudrabAlavat na santaH svargarAjyaM praveSTuM na zaknutha|
Och sade: Sannerliga säger jag eder, utan I omvänden eder, och varden såsom barn, skolen I icke komma i himmelriket.
4 yaH kazcid etasya kSudrabAlakasya samamAtmAnaM namrIkaroti, saeva svargarAjaye zreSThaH|
Hvilken nu sig sjelf så förnedrar, som detta barnet, han är den störste i himmelriket;
5 yaH kazcid etAdRzaM kSudrabAlakamekaM mama nAmni gRhlAti, sa mAmeva gRhlAti|
Och hvilken som undfår ett sådant barn i mitt Namn, han undfår mig.
6 kintu yo jano mayi kRtavizvAsAnAmeteSAM kSudraprANinAm ekasyApi vidhniM janayati, kaNThabaddhapeSaNIkasya tasya sAgarAgAdhajale majjanaM zreyaH|
Men hvilken som förargar en af dessa små, som tro på mig, honom vore bättre att en qvarnsten vore bunden vid hans hals, och han sänktes ned i hafsens djup.
7 vighnAt jagataH santApo bhaviSyati, vighno'vazyaM janayiSyate, kintu yena manujena vighno janiSyate tasyaiva santApo bhaviSyati|
Ve verldene för förargelses skull; ty förargelse måste ju komma; dock, ve de mennisko, genom hvilka förargelse kommer.
8 tasmAt tava karazcaraNo vA yadi tvAM bAdhate, tarhi taM chittvA nikSipa, dvikarasya dvipadasya vA tavAnaptavahnau nikSepAt, khaJjasya vA chinnahastasya tava jIvane pravezo varaM| (aiōnios g166)
Är det så att din hand, eller din fot är dig till förargelse, så hugg honom af, och kastan ifrå dig; bättre är dig ingå uti lifvet halt, eller lemmalös, än du skulle hafva två händer och två fötter, och kastas i evinnerlig eld. (aiōnios g166)
9 aparaM tava netraM yadi tvAM bAdhate, tarhi tadapyutpAvya nikSipa, dvinetrasya narakAgnau nikSepAt kANasya tava jIvane pravezo varaM| (Geenna g1067)
Och är det så att ditt öga är dig till förargelse, rif det ut, och kastat ifrå dig; bättre är dig, att du ingår uti lifvet enögder, än du skulle hafva tu ögon, och kastas i helvetes eld. (Geenna g1067)
10 tasmAdavadhaddhaM, eteSAM kSudraprANinAm ekamapi mA tucchIkuruta,
Ser till, att I förakten ingen af dessa små; ty jag säger eder, att deras Änglar i himmelen se alltid mins Faders ansigte, i himlom.
11 yato yuSmAnahaM tathyaM bravImi, svarge teSAM dUtA mama svargasthasya piturAsyaM nityaM pazyanti| evaM ye ye hAritAstAn rakSituM manujaputra Agacchat|
Ty menniskones Son är kommen till att frälsa det som förtappadt var.
12 yUyamatra kiM viviMgghve? kasyacid yadi zataM meSAH santi, teSAmeko hAryyate ca, tarhi sa ekonazataM meSAn vihAya parvvataM gatvA taM hAritamekaM kiM na mRgayate?
Huru synes eder? Om en menniska hade hundrade får, och ett af dem fore vill; öfvergifver hon icke de nio och niotio på bergen, och går bort, och söker efter det som for vill?
13 yadi ca kadAcit tanmeSoddezaM lamate, tarhi yuSmAnahaM satyaM kathayAmi, so'vipathagAmibhya ekonazatameSebhyopi tadekahetoradhikam AhlAdate|
Och händer det så, att hon finner det igen, sannerliga säger jag eder, hon gläds mera deröfver, än öfver de nio och niotio, som icke foro vill.
14 tadvad eteSAM kSudraprAenAm ekopi nazyatIti yuSmAkaM svargasthapitu rnAbhimatam|
Så är ock icke edar himmelske Faders vilje, att någor af dessa små skall borttappad varda.
15 yadyapi tava bhrAtA tvayi kimapyaparAdhyati, tarhi gatvA yuvayordvayoH sthitayostasyAparAdhaM taM jJApaya| tatra sa yadi tava vAkyaM zRNoti, tarhi tvaM svabhrAtaraM prAptavAn,
Men om din broder syndar dig emot, så gack och straffa honom emellan dig och honom allena; hörer han dig, så hafver du förvärfvat din broder;
16 kintu yadi na zRNoti, tarhi dvAbhyAM tribhi rvA sAkSIbhiH sarvvaM vAkyaM yathA nizcitaM jAyate, tadartham ekaM dvau vA sAkSiNau gRhItvA yAhi|
Men hörer han dig icke, så tag ännu med dig en eller två, på det all sak skall bestå vid tvegge eller tregge vittnes mun.
17 tena sa yadi tayo rvAkyaM na mAnyate, tarhi samAjaM tajjJApaya, kintu yadi samAjasyApi vAkyaM na mAnyate, tarhi sa tava samIpe devapUjakaiva caNDAlaiva ca bhaviSyati|
Hörer han dem icke, så säg det församlingene; hörer han icke församlingena, så håll honom såsom en Hedning och Publican.
18 ahaM yuSmAn satyaM vadAmi, yuSmAbhiH pRthivyAM yad badhyate tat svarge bhaMtsyate; medinyAM yat bhocyate, svarge'pi tat mokSyate|
Sannerliga säger jag eder: Allt det I binden på jordene, det skall vara bundet i himmelen; och allt det I lösen på jordene, det skall vara löst i himmelen.
19 punarahaM yuSmAn vadAmi, medinyAM yuSmAkaM yadi dvAvekavAkyIbhUya kiJcit prArthayete, tarhi mama svargasthapitrA tat tayoH kRte sampannaM bhaviSyati|
Yttermera säger jag eder: Der två af eder komma öfverens på jordene, hvad ting det helst kan vara, som de bedja om, skall dem det vederfaras af minom Fader, som är i himlom.
20 yato yatra dvau trayo vA mama nAnni milanti, tatraivAhaM teSAM madhye'smi|
Ty hvar två eller tre äro församlade i mitt Namn, der är jag midt ibland dem.
21 tadAnIM pitarastatsamIpamAgatya kathitavAn he prabho, mama bhrAtA mama yadyaparAdhyati, tarhi taM katikRtvaH kSamiSye?
Då steg Petrus fram till honom, och sade: Herre, huru ofta skall min broder synda emot mig, och jag skall förlåta honom det? Är sju resor nog?
22 kiM saptakRtvaH? yIzustaM jagAda, tvAM kevalaM saptakRtvo yAvat na vadAmi, kintu saptatyA guNitaM saptakRtvo yAvat|
Då sade Jesus till honom: Jag säger dig, icke sju resor; utan sjutio sinom sju resor.
23 aparaM nijadAsaiH saha jigaNayiSuH kazcid rAjeva svargarAjayaM|
Fördenskull är himmelriket liknadt vid en Konung, som ville hålla räkenskap med sina tjenare.
24 Arabdhe tasmin gaNane sArddhasahasramudrApUritAnAM dazasahasrapuTakAnAm eko'ghamarNastatsamakSamAnAyi|
Och när han begynte räkna, kom en fram för honom, som honom var skyldig tiotusend pund;
25 tasya parizodhanAya dravyAbhAvAt parizodhanArthaM sa tadIyabhAryyAputrAdisarvvasvaJca vikrIyatAmiti tatprabhurAdideza|
Och efter han hade icke der han kunde betala med, böd herren att han skulle säljas, och hans hustru, och barn, och allt det han ägde, och betalas med.
26 tena sa dAsastasya pAdayoH patan praNamya kathitavAn, he prabho bhavatA ghairyye kRte mayA sarvvaM parizodhiSyate|
Då föll den tjenaren ned, och tillbad honom, och sade: Herre, haf tålamod med mig, jag vill allt betala dig.
27 tadAnIM dAsasya prabhuH sakaruNaH san sakalarNaM kSamitvA taM tatyAja|
Då varkunnade herren sig öfver den tjenaren, och lät honom lös, och gaf honom till det han var skyldig.
28 kintu tasmin dAse bahi ryAte, tasya zataM mudrAcaturthAMzAn yo dhArayati, taM sahadAsaM dRSdvA tasya kaNThaM niSpIDya gaditavAn, mama yat prApyaM tat parizodhaya|
Då gick den tjenaren ut, och fann en af sina medtjenare, som honom var skyldig hundrade penningar; och han tog fatt på honom, och fick honom i halsen, drog honom, och sade: Betala det du äst skyldig.
29 tadA tasya sahadAsastatpAdayoH patitvA vinIya babhASe, tvayA dhairyye kRte mayA sarvvaM parizodhiSyate|
Då föll hans medtjenare till hans fötter, och bad honom, sägandes: Haf tålamod med mig, jag vill allt betala dig.
30 tathApi sa tat nAGagIkRtya yAvat sarvvamRNaM na parizodhitavAn tAvat taM kArAyAM sthApayAmAsa|
Men han ville icke; utan gick bort, och kastade honom i fängelse, så länge han betalade det han var skyldig.
31 tadA tasya sahadAsAstasyaitAdRg AcaraNaM vilokya prabhoH samIpaM gatvA sarvvaM vRttAntaM nivedayAmAsuH|
Då nu andre hans medtjenare sågo det som skedde, tyckte dem det ganska illa vara, och kommo, och kungjorde sinom herra allt det skedt var.
32 tadA tasya prabhustamAhUya jagAda, re duSTa dAsa, tvayA matsannidhau prArthite mayA tava sarvvamRNaM tyaktaM;
Då kallade hans herre honom för sig, och sade till honom: Du skalkaktige tjenare, allt det du skyldig vast, gaf jag dig till, ty du bad mig;
33 yathA cAhaM tvayi karuNAM kRtavAn, tathaiva tvatsahadAse karuNAkaraNaM kiM tava nocitaM?
Skulle du ock icke hafva förbarmat dig öfver din medtjenare, såsom jag förbarmade mig öfver dig?
34 iti kathayitvA tasya prabhuH kruddhyan nijaprApyaM yAvat sa na parizodhitavAn, tAvat prahArakAnAM kareSu taM samarpitavAn|
Och hans herre vardt vred, och antvardade honom bödlarna i händer, tilldess det var allt betaladt, som han honom skyldig var.
35 yadi yUyaM svAntaHkaraNaiH svasvasahajAnAm aparAdhAn na kSamadhve, tarhi mama svargasyaH pitApi yuSmAn pratItthaM kariSyati|
Så skall ock min himmelske Fader göra eder, om I icke förlåten af edor hjerta, hvar och en sinom broder det de bryta.
