Jó 16

1 Então respondeu Job, e disse:

Job svarade, och sade:

2 Tenho ouvido muitas coisas como estas: todos vós sois consoladores molestos.

Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

3 Porventura não terão fim estas palavras de vento? ou que te irrita, para assim responderes?

När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

4 Falaria eu também como vós falais, se a vossa alma estivesse em lugar da minha alma? ou amontoaria palavras contra vós, e menearia contra vós a minha cabeça?

Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

5 Antes vos fortaleceria com a minha boca, e a consolação dos meus lábios abrandaria a dor.

Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

6 Se eu falar, a minha dor não cessa, e, calando-me eu, que mal me deixa?

Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

7 Na verdade, agora me molestou: tu assolaste toda a minha companhia.

Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

8 Testemunha disto é que já me fizeste enrugado, e a minha magreza já se levanta contra mim, e no meu rosto testifica contra mim.

Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

9 Na sua ira me despedaçou, e ele me perseguiu; rangeu os seus dentes contra mim: aguça o meu adversário os seus olhos contra mim.

Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

10 Bocejam com a sua boca contra mim; com desprezo me feriram nos queixos, e contra mim se ajuntam todos.

De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

11 Entrega-me Deus ao perverso, e nas mãos dos ímpios me faz cair.

Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

12 Descançado estava eu, porém ele me quebrantou; e pegou-me pela cerviz, e me despedaçou; também me pôs por seu alvo.

Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

13 Cercam-me os seus flecheiros; atravessa-me os rins, e não me poupa, e o meu fel derrama em terra.

Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

14 Quebranta-me com quebranto sobre quebranto: arremete contra mim como um valente.

Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

15 Cosi sobre a minha pele o saco, e revolvi a minha cabeça no pó.

Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

16 O meu rosto todo está descorado de chorar, e sobre as minhas pálpebras está a sombra da morte:

Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

17 Não havendo porém violência nas minhas mãos, e sendo pura a minha oração.

Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

18 Ah! terra, não cubras o meu sangue; e não haja lugar para o meu clamor!

Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

19 Eis que também agora está a minha testemunha no céu, e a minha testemunha nas alturas.

Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

20 Os meus amigos são os que zombam de mim; os meus olhos se desfazem em lágrimas diante de Deus.

Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

21 Ah! se se pudesse contender com Deus pelo homem, como o filho do homem pelo seu amigo!

Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

22 Porque se passarão poucos anos; e eu seguirei o caminho por onde não tornarei.

Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.