1 Mosebok 8

1 Då kom Gud i hug Noah og alle villdyri og alt bufeet som var med honom i arki, og Gud let ein vind fara yver jordi, og vatnet fall.

Då tänkte Gud på Noah, och på all djur, och på all fänad, som med honom i arkenom var, och lät komma väder på jordene, och vattnet minskades.

2 Og brunnarne i djupet og lukorne på himmelen stengdest, og regnet frå himmelen stogga.

Och djupsens källor förstoppades, så ock himmelens fenster, och regnet af himmelen vardt stilladt.

3 Og vatnet drog seg etter kvart attende frå jordi, og vatnet minka, då hundrad og femti dagar var lidne.

Och vattnet förlopp utaf jordene mer och mer, och vardt mindre, efter hundrade och femtio dagar.

4 Og den syttande dagen i den sjuande månaden tok arki grunn og stana på Araratfjelli.

På sjuttonde dagenom i den sjunde månadenom blef arken ståndandes på de berg Ararat.

5 Og vatnet minka meir og meir, alt til den tiande månaden: Den fyrste dagen i den tiande månaden synte fjelltindarne seg.

Men vattnet förlopp framgent af, och vardt ju mindre, allt intill tionde månaden. På första dagenom i tionde månadenom syntes det öfversta på bergen.

6 Og det hende, då fyrti dagar var lidne, at Noah let upp vindauga på arki, som han hadde gjort,

Efter fyratio dagar lät Noah fenstret upp på arkenom, som han gjort hade.

7 og slepte ut ein ramn, og den flaug til og frå, til vatnet hadde torna burt av jordi.

Och lät flyga en korp ut, och han flög bort åter och fram, till dess att vattnet aftorkades af jordene.

8 So sende han ei duva ut ifrå seg, og vilde sjå um vatnet hadde sige undan frå marki.

Sedan lät han ena dufvo utflyga ifrå sig, på det han skulle försöka, om vattnet på jordene var förfallet.

9 Men duva fann ingen kvilestad for foten sin, og kom attende til honom i arki; for det stod vatn yver all jordi. Då rette han ut handi, og tok henne, og hadde henne inn til seg i arki.

Då dufvan fann icke hvar hon kunde hvila sin fot uppå, kom hon igen till honom i arken, ty vattnet var ännu på hela jordene. Så räckte han handena ut, och tog henne till sig in i arken.

10 So bia han endå sju dagar, og sende so duva ut att or arki.

Och bidde ännu andra sju dagar, och lät än en tid flyga ut dufvona af arkenom.

11 Og då det leid til kvelds, kom duva heim til honom, og sjå: då hadde ho eit grønt oljetrelauv i nebben. Då skyna Noah at vatnet hadde sige undan frå jordi.

Hon kom till honom emot aftonen, och si, hon förde i sin mun ett afbrutet olivelöf. Så förnam Noah, att vattnet var förfallet på jordene.

12 Men han drygde endå sju dagar til. So let han ut duva, og då kom ho ikkje att til honom meir.

Men han töfvade ännu andra sju dagar, och lät så ena dufvo flyga ut, hvilken intet igen kom till honom.

13 Og det bar so til, at den fyrste dagen i den fyrste månaden i det seks hundrad og fyrste året, då hadde vatnet torna burt av jordi. Og Noah tok taket av arki, og såg utyver, og sjå, marki var turr.

På första och sjettehundrade årena af Noahs ålder, på första dagenom i första månadenom, förtorkades vattnet på jordene. Då lät Noah taket upp på arkenom, och såg, att jorden var torr.

14 Og den sju og tjugande dagen i den andre månaden var jordi heiltupp turr.

Så vardt då jorden allstinges torr på sjunde och tjugonde dagenom i den andra månadenom.

15 Då tala Gud til Noah og sagde:

Då talade Gud till Noah och sade:

16 «Gakk ut or arki, du og kona di og sønerne dine og konorne åt sønerne dine med deg!

Gack utur arkenom, du och din hustru, dine söner och dina söners hustrur med dig.

17 Og alle dei dyr som er hjå deg, alt kjøt, både fuglarne og feet og alt kreket som krelar på jordi, skal du hava med deg ut, og dei skal yrja på jordi, og alast og aukast utyver jordi.»

Allahanda djur, som när dig äro, utaf hvarjo och eno kötte, både i foglar och fänad, och det som på jordene kräker, det gånge ut med dig. Och förkofrer eder uppå jordene, och varer fruktsamme, och föröker eder på jordene.

18 So gjekk Noah ut, og sønerne hans og kona hans og konorne åt sønerne hans med honom.

Så gick Noah ut med sina söner, och med sine hustru, och sina söners hustrur.

19 Og alle dyri og alt kreket og alle fuglarne, alt som røyver seg på jordi, gjekk ut or arki, kvart etter sitt slag.

Dertill allahanda djur, allahanda krypande, allahanda foglar, och allt det som på jordene kräker, det gick utur arkenom, och hvart och ett till sitt slag.

20 Og Noah bygde Herren eit altar, og tok utav alt det reine feet og utav alle dei reine fuglarne, og ofra brennoffer på altaret.

Och Noah byggde Herranom ett altare, och tog utaf allahanda ren fänad, och utaf allahanda rena foglar, och offrade brännoffer på altaret.

21 Og Herren kjende den gode gimen, og Herren sagde i sitt hjarta: «Eg vil aldri meir forbanna jordi for menneskja skuld; for mannehjarta emnar berre på vondt, alt ifrå ungdomen. Og eg vil aldri meir drepa alt liv, so som eg no gjorde.

Och Herren luktade en söt lukt, och sade i sitt hjerta: Ingalunda skall jag mer härefter förbanna jordena för menniskones skull, förty menniskones hjertas uppsåt är ondt allt ifrå ungdomen. Och skall jag nu icke mer härefter slå allt det som lefvandes är, såsom jag gjort hafver.

22 Heretter skal sånad og skurd, og kulde og hite, og sumar og vinter, og dag og natt aldri trjota, so lenge som jordi stend.»

Så länge jorden står, skall icke återvända sående och uppskärande, köld och hette, sommar och vinter, dag och natt.

A Dove is Sent Forth from the Ark