Jobs 39

1 Kjenner du tiden når stengjetene føder, og gir du akt på hindenes veer?

Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

2 Teller du månedene til de skal bære, og vet du tiden når de føder?

Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

3 De bøier sig, føder sine unger og blir fri for sine smerter.

De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

4 Deres unger blir kraftige og vokser op ute på marken; de løper bort og kommer ikke tilbake til dem.

Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

5 Hvem har gitt villeslet dets frihet, hvem løste dets bånd,

Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

6 det som jeg gav ørkenen til hus og saltmoen til bolig?

Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

7 Det ler av byens ståk og styr; driverens skjenn slipper det å høre.

Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

8 Hvad det leter op på fjellene, er dets beite, og det søker efter hvert grønt strå.

Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

9 Har vel villoksen lyst til å tjene dig? Vil den bli natten over ved din krybbe?

Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

10 Kan du binde villoksen med rep til furen? Vil den harve dalene efter dig?

Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

11 Kan du stole på den, fordi dens kraft er så stor, og kan du overlate den ditt arbeid?

Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

12 Kan du lite på at den fører din grøde hjem, og at den samler den til din treskeplass?

Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

13 Strutsen flakser lystig med vingene; men viser dens vinger og fjær moderkjærlighet?

Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

14 Nei, den overlater sine egg til jorden og lar dem opvarmes i sanden,

Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

15 og den glemmer at en fot kan klemme dem itu, og markens ville dyr trå dem i stykker.

Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

16 Den er hård mot sine unger, som om de ikke var dens egne; den er ikke redd for at dens møie skal være spilt.

Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

17 For Gud nektet den visdom og gav den ingen forstand.

Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

18 Men når den flakser i været, ler den av hesten og dens rytter.

Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

19 Gir du hesten styrke? Klær du dens hals med bevrende man?

Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

20 Lar du den springe som gresshoppen? Dens stolte fnysen er forferdelig.

Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

21 Den skraper i jorden og gleder sig ved sin kraft; så farer den frem mot væbnede skarer.

Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

22 Den ler av frykten og forferdes ikke, og den vender ikke om for sverd.

Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

23 Over den klirrer koggeret, blinkende spyd og lanse.

Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

24 Med styr og ståk river den jorden op, og den lar sig ikke stagge når krigsluren lyder.

Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

25 Hver gang luren lyder, sier den: Hui! Og langt borte værer den striden, høvedsmenns tordenrøst og hærskrik.

För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

26 Skyldes det din forstand at høken svinger sig op og breder ut sine vinger mot Syden?

Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

27 Er det på ditt bud at ørnen flyver så høit, og at den bygger sitt rede oppe i høiden?

Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

28 Den bor på berget og har nattely der, på tind og nut.

På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

29 Derfra speider den efter føde; langt bort skuer dens øine.

Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

30 Dens unger drikker blod, og hvor der er lik, der er den.

Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.