Jobs 16

1 Da tok Job til orde og sa:

Job svarade, och sade:

2 Jeg har hørt meget som dette; I er plagsomme trøstere alle sammen.

Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

3 Blir det aldri ende på de vindige ord? Eller hvad egger dig til å svare?

När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

4 Også jeg kunde tale som I; om I var i mitt sted, kunde jeg sette ord sammen mot eder, og jeg kunde ryste på hodet over eder;

Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

5 jeg kunde styrke eder med min munn, og mine lebers medynk kunde stille eders smerte.

Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

6 Om jeg taler, stilles ikke min smerte, og lar jeg det være, hvad lindring får jeg da?

Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

7 Ja, nu har han trettet mig ut; du har ødelagt hele mitt hus.

Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

8 Og du grep mig fatt - det blev et vidne mot mig; min magerhet stod op imot mig, like i mitt åsyn vidnet den mot mig.

Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

9 Hans vrede sønderrev mig og forfulgte mig; han skar tenner imot mig; som min motstander hvesset han sine øine mot mig.

Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

10 De spilet op sin munn mot mig, med hån slo de mine kinnben; alle slo de sig sammen mot mig.

De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

11 Gud gir mig i urettferdige folks vold og styrter mig i ugudelige menneskers hender.

Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

12 Jeg levde i ro; da sønderbrøt han mig, han grep mig i nakken og sønderknuste mig, han satte mig op til skive for sig.

Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

13 Hans skyttere kringsatte mig, han kløvde mine nyrer uten barmhjertighet; han øste ut min galle på jorden.

Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

14 Han rev i mig rift på rift; han stormet mot mig som en kjempe.

Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

15 Jeg har sydd sekk om min hud og stukket mitt horn i støvet;

Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

16 mitt ansikt er rødt av gråt, og over mine øielokk ligger det dødsskygge.

Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

17 Og dog er det ingen urett i mine hender, og min bønn er ren.

Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

18 Å jord, dekk ikke mitt blod, og måtte det ikke være noget sted hvor mitt skrik stanser!

Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

19 Selv nu har jeg mitt vidne i himmelen og i det høie en som kan stadfeste mine ord.

Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

20 Stadig spotter mine venner mig; mot Gud skuer gråtende mitt øie,

Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

21 at han må la mannen få rett i hans strid med Gud og menneskebarnet rett mot hans næste;

Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

22 for få år vil det gå før jeg vandrer den vei som jeg ikke vender tilbake.

Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.