Job 31
1 Pepigi fœdus cum oculis meis, ut ne cogitarem quidem de virgine.
Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.
2 Quam enim partem haberet in me Deus desuper, et hæreditatem Omnipotens de excelsis?
Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?
3 Numquid non perditio est iniquo, et alienatio operantibus injustitiam?
Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?
4 Nonne ipse considerat vias meas, et cunctos gressus meos dinumerat?
Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?
5 Si ambulavi in vanitate, et festinavit in dolo pes meus,
Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
6 appendat me in statera justa, et sciat Deus simplicitatem meam.
Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.
7 Si declinavit gressus meus de via, et si secutum est oculos meos cor meum, et si manibus meis adhæsit macula,
Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,
8 seram, et alius comedat, et progenies mea eradicetur.
Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
9 Si deceptum est cor meum super muliere, et si ad ostium amici mei insidiatus sum,
Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
10 scortum alterius sit uxor mea, et super illam incurventur alii.
Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
11 Hoc enim nefas est, et iniquitas maxima.
Ty det är en last och en missgerning för domarena.
12 Ignis est usque ad perditionem devorans, et omnia eradicans genimina.
Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
13 Si contempsi subire judicium cum servo meo et ancilla mea, cum disceptarent adversum me:
Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
14 quid enim faciam cum surrexerit ad judicandum Deus? et cum quæsierit, quid respondebo illi?
Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
15 Numquid non in utero fecit me, qui et illum operatus est, et formavit me in vulva unus?
Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
16 Si negavi quod volebant pauperibus, et oculos viduæ expectare feci;
Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
17 si comedi buccellam meam solus, et non comedit pupillus ex ea
Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
18 (quia ab infantia mea crevit mecum miseratio, et de utero matris meæ egressa est mecum);
Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
19 si despexi pereuntem, eo quod non habuerit indumentum, et absque operimento pauperem;
Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
20 si non benedixerunt mihi latera ejus, et de velleribus ovium mearum calefactus est;
Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
21 si levavi super pupillum manum meam, etiam cum viderem me in porta superiorem:
Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
22 humerus meus a junctura sua cadat, et brachium meum cum suis ossibus confringatur.
Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
23 Semper enim quasi tumentes super me fluctus timui Deum, et pondus ejus ferre non potui.
Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
24 Si putavi aurum robur meum, et obrizo dixi: Fiducia mea;
Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
25 si lætatus sum super multis divitiis meis, et quia plurima reperit manus mea;
Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
26 si vidi solem cum fulgeret, et lunam incedentem clare,
Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
27 et lætatum est in abscondito cor meum, et osculatus sum manum meam ore meo:
Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
28 quæ est iniquitas maxima, et negatio contra Deum altissimum.
Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
29 Si gavisus sum ad ruinam ejus qui me oderat, et exsultavi quod invenisset eum malum:
Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
30 non enim dedi ad peccandum guttur meum, ut expeterem maledicens animam ejus.
Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
31 Si non dixerunt viri tabernaculi mei: Quis det de carnibus ejus, ut saturemur?
Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
32 foris non mansit peregrinus: ostium meum viatori patuit.
Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
33 Si abscondi quasi homo peccatum meum, et celavi in sinu meo iniquitatem meam;
Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
34 si expavi ad multitudinem nimiam, et despectio propinquorum terruit me: et non magis tacui, nec egressus sum ostium.
Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
35 Quis mihi tribuat auditorem, ut desiderium meum audiat Omnipotens, et librum scribat ipse qui judicat,
Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
36 ut in humero meo portem illum, et circumdem illum quasi coronam mihi?
Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.
37 Per singulos gradus meos pronuntiabo illum, et quasi principi offeram eum.
Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.
38 Si adversum me terra mea clamat, et cum ipsa sulci ejus deflent:
Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;
39 si fructus ejus comedi absque pecunia, et animam agricolarum ejus afflixi:
Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;
40 pro frumento oriatur mihi tribulus, et pro hordeo spina. Finita sunt verba Job.
Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.
