Job 16
1 Respondens autem Job, dixit:
Job svarade, och sade:
2 Audivi frequenter talia: consolatores onerosi omnes vos estis.
Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
3 Numquid habebunt finem verba ventosa? aut aliquid tibi molestum est, si loquaris?
När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
4 Poteram et ego similia vestri loqui, atque utinam esset anima vestra pro anima mea: consolarer et ego vos sermonibus, et moverem caput meum super vos;
Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
5 roborarem vos ore meo, et moverem labia mea, quasi parcens vobis.
Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
6 Sed quid agam? Si locutus fuero, non quiescet dolor meus, et si tacuero, non recedet a me.
Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
7 Nunc autem oppressit me dolor meus, et in nihilum redacti sunt omnes artus mei.
Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
8 Rugæ meæ testimonium dicunt contra me, et suscitatur falsiloquus adversus faciem meam, contradicens mihi.
Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
9 Collegit furorem suum in me, et comminans mihi, infremuit contra me dentibus suis: hostis meus terribilibus oculis me intuitus est.
Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
10 Aperuerunt super me ora sua, et exprobrantes percusserunt maxillam meam: satiati sunt pœnis meis.
De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
11 Conclusit me Deus apud iniquum, et manibus impiorum me tradidit.
Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
12 Ego ille quondam opulentus, repente contritus sum: tenuit cervicem meam, confregit me, et posuit me sibi quasi in signum.
Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
13 Circumdedit me lanceis suis; convulneravit lumbos meos: non pepercit, et effudit in terra viscera mea.
Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
14 Concidit me vulnere super vulnus: irruit in me quasi gigas.
Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
15 Saccum consui super cutem meam, et operui cinere carnem meam.
Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
16 Facies mea intumuit a fletu, et palpebræ meæ caligaverunt.
Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
17 Hæc passus sum absque iniquitate manus meæ, cum haberem mundas ad Deum preces.
Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
18 Terra, ne operias sanguinem meum, neque inveniat in te locum latendi clamor meus:
Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
19 ecce enim in cælo testis meus, et conscius meus in excelsis.
Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
20 Verbosi amici mei: ad Deum stillat oculus meus:
Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
21 atque utinam sic judicaretur vir cum Deo, quomodo judicatur filius hominis cum collega suo.
Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
22 Ecce enim breves anni transeunt, et semitam per quam non revertar ambulo.
Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
