Job 4
1 Respondens autem Eliphaz Themanites, dixit:
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Si cœperimus loqui tibi, forsitan moleste accipies, sed conceptum sermonem tenere quis poterit?
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Ecce docuisti multos, et manus lassas roborasti:
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 Vacillantes confirmaverunt sermones tui, et genua trementia confortasti:
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 Nunc autem venit super te plaga, et defecisti: tetigit te, et conturbatus es.
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Ubi est timor tuus, fortitudo tua, patientia tua, et perfectio viarum tuarum?
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Recordare obsecro te, quis umquam innocens periit? aut quando recti deleti sunt?
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 Quin potius vidi eos, qui operantur iniquitatem, et seminant dolores, et metunt eos,
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 Flante Deo perisse, et spiritu iræ eius esse consumptos:
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 Rugitus leonis, et vox leænæ, et dentes catulorum leonum contriti sunt.
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 Tigris periit, eo quod non haberet prædam, et catuli leonis dissipati sunt.
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 Porro ad me dictum est verbum absconditum, et quasi furtive suscepit auris mea venas susurri eius.
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 In horrore visionis nocturnæ, quando solet sopor occupare homines,
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 Pavor tenuit me, et tremor, et omnia ossa mea perterrita sunt:
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 Et cum spiritus me præsente transiret, inhorruerunt pili carnis meæ.
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 Stetit quidam, cuius non agnoscebam vultum, imago coram oculis meis, et vocem quasi auræ lenis audivi.
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 Numquid homo, Dei comparatione iustificabitur, aut Factore suo purior erit vir?
"Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 Ecce qui serviunt ei, non sunt stabiles, et in angelis suis reperit pravitatem:
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 Quanto magis hi qui habitant domos luteas, qui terrenum habent fundamentum, consumentur velut a tinea?
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 De mane usque ad vesperam succidentur: et quia nullus intelligit, in æternum peribunt.
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 Qui autem reliqui fuerint, auferentur ex eis: morientur, et non in sapientia.
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."
