Psalmorum 142

1 Intellectus David, cum esset in spelunca, oratio. [Voce mea ad Dominum clamavi, voce mea ad Dominum deprecatus sum.

En sång av David; en bön, när han var i grottan. Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

2 Effundo in conspectu ejus orationem meam, et tribulationem meam ante ipsum pronuntio:

Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

3 in deficiendo ex me spiritum meum, et tu cognovisti semitas meas. In via hac qua ambulabam absconderunt laqueum mihi.

När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

4 Considerabam ad dexteram, et videbam, et non erat qui cognosceret me: periit fuga a me, et non est qui requirat animam meam.

Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

5 Clamavi ad te, Domine; dixi: Tu es spes mea, portio mea in terra viventium.

Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: "Du är min tillflykt, min del i de levandes land."

6 Intende ad deprecationem meam, quia humiliatus sum nimis. Libera me a persequentibus me, quia confortati sunt super me.

Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.

7 Educ de custodia animam meam ad confitendum nomini tuo; me exspectant justi donec retribuas mihi.]

För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.