Job 32

1 Omiserunt autem tres viri isti respondere Job, eo quod justus sibi videretur.

Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.

2 Et iratus indignatusque est Eliu filius Barachel Buzites, de cognatione Ram: iratus est autem adversum Job, eo quod justum se esse diceret coram Deo.

Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.

3 Porro adversum amicos ejus indignatus est, eo quod non invenissent responsionem rationabilem, sed tantummodo condemnassent Job.

Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.

4 Igitur Eliu expectavit Job loquentem, eo quod seniores essent qui loquebantur.

Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.

5 Cum autem vidisset quod tres respondere non potuissent, iratus est vehementer.

Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.

6 Respondensque Eliu filius Barachel Buzites, dixit: [Junior sum tempore, vos autem antiquiores: idcirco, demisso capite, veritus sum vobis indicare meam sententiam.

Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.

7 Sperabam enim quod ætas prolixior loqueretur, et annorum multitudo doceret sapientiam.

Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.

8 Sed, ut video, spiritus est in hominibus, et inspiratio Omnipotentis dat intelligentiam.

Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.

9 Non sunt longævi sapientes, nec senes intelligunt judicium.

Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.

10 Ideo dicam: Audite me: ostendam vobis etiam ego meam sapientiam.

Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.

11 Expectavi enim sermones vestros; audivi prudentiam vestram, donec disceptaremini sermonibus;

Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.

12 et donec putabam vos aliquid dicere, considerabam: sed, ut video, non est qui possit arguere Job, et respondere ex vobis sermonibus ejus.

Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.

13 Ne forte dicatis: Invenimus sapientiam: Deus projecit eum, non homo.

I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.

14 Nihil locutus est mihi: et ego non secundum sermones vestros respondebo illi.

Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.

15 Extimuerunt, nec responderunt ultra, abstuleruntque a se eloquia.

Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.

16 Quoniam igitur expectavi, et non sunt locuti: steterunt, nec ultra responderunt:

Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;

17 respondebo et ego partem meam, et ostendam scientiam meam.

Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;

18 Plenus sum enim sermonibus, et coarctat me spiritus uteri mei.

Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.

19 En venter meus quasi mustum absque spiraculo, quod lagunculas novas disrumpit.

Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.

20 Loquar, et respirabo paululum: aperiam labia mea, et respondebo.

Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.

21 Non accipiam personam viri, et Deum homini non æquabo.

Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;

22 Nescio enim quamdiu subsistam, et si post modicum tollat me factor meus.]

Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.