Job 4
1 Da hob Eliphas, der Temaniter, an und sprach:
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Vielleicht verdrießt es dich, wenn man versucht, ein Wort mit dir zu reden; wer hält aber die Rede zurück?
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Siehe, du hast viele zurechtgewiesen und müde Hände gestärkt.
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 Deine Reden haben Strauchelnde aufgerichtet, und wankende Knie hast du gekräftigt.
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 Da es nun an dich kommt, erliegst du, und weil es dich trifft, bist du so bestürzt.
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Ist nicht deine Gottesfurcht dein Trost und die Vollkommenheit deines Weges deine Hoffnung?
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Bedenke aber: ist je ein Unschuldiger umgekommen, oder wurden je Rechtschaffene vertilgt?
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 Soviel ich gesehen habe: die Unrecht pflügen und Unheil säen, ernten es auch.
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 Durch Gottes Odem kommen sie um; durch den Hauch seines Zornes werden sie verzehrt.
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 Das Brüllen des Löwen und die Stimme des Leuen verstummt, und die Zähne der jungen Löwen werden ausgebrochen.
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 Der Löwe verdirbt aus Mangel an Raub, und die Jungen der Löwin zerstreuen sich.
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 Zu mir aber stahl sich ein Wort, mein Ohr vernahm ein leises Flüstern;
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 beim Nachdenken über Nachtgesichte, als tiefer Schlaf auf die Menschen gefallen war,
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 da kam Furcht über mich und ein Zittern und durchschauerte alle meine Gebeine;
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 denn ein Geist ging an mir vorüber, die Haare meines Leibes standen mir darob zu Berge.
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 Er stand da, und ich erkannte sein Aussehen nicht, eine Gestalt war vor meinen Augen, ich hörte eine flüsternde Stimme:
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 Ist der Sterbliche gerecht vor Gott oder ein Mann vor seinem Schöpfer rein?
"Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 Siehe, seinen Dienern traut er nicht, bei seinen Engeln nimmt er Irrtum wahr;
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 wieviel mehr bei denen, die in Lehmhütten wohnen, deren Fundament im Staube liegt und die gleich Motten zerstört werden!
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 Zwischen Morgen und Abend gehen sie zugrunde; ehe man sich's versieht, sind sie für immer dahin.
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 Wird nicht ihr Zeltstrick abgerissen? Sie sterben; und zwar nicht an Weisheit!
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."
