Psalm 73

1 Ein Psalm Asaphs. Israel hat dennoch Gott zum Trost, wer nur reines Herzens ist.

En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.

2 Ich aber hätte schier gestrauchelt mit meinen Füßen; mein Tritt wäre beinahe geglitten.

Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.

3 Denn es verdroß mich der Ruhmredigen, da ich sah, daß es den Gottlosen so wohl ging.

Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.

4 Denn sie sind in keiner Gefahr des Todes, sondern stehen fest wie ein Palast.

Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.

5 Sie sind nicht in Unglück wie andere Leute und werden nicht wie andere Menschen geplagt.

De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.

6 Darum muß ihr Trotzen köstlich Ding sein, und ihr Frevel muß wohl getan heißen.

Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.

7 Ihre Person brüstet sich wie ein fetter Wanst; sie tun, was sie nur gedenken.

De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.

8 Sie achten alles für nichts und reden übel davon und reden und lästern hoch her.

De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.

9 Was sie reden, daß muß vom Himmel herab geredet sein; was sie sagen, das muß gelten auf Erden.

Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.

10 Darum fällt ihnen ihr Pöbel zu und laufen ihnen zu mit Haufen wie Wasser

Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;

11 und sprechen: “Was sollte Gott nach jenen fragen? Was sollte der Höchste ihrer achten?”

Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?

12 Siehe, das sind die Gottlosen; die sind glücklich in der Welt und werden reich.

Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.

13 Soll es denn umsonst sein, daß mein Herz unsträflich lebt und ich meine Hände in Unschuld wasche,

Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;

14 ich bin geplagt täglich, und meine Strafe ist alle Morgen da?

Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?

15 Ich hätte auch schier so gesagt wie sie; aber siehe, damit hätte ich verdammt alle meine Kinder, die je gewesen sind.

Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.

16 Ich dachte ihm nach, daß ich's begreifen möchte; aber es war mir zu schwer,

Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;

17 bis daß ich ging in das Heiligtum Gottes und merkte auf ihr Ende.

Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.

18 Ja, du setzest sie aufs Schlüpfrige und stürzest sie zu Boden.

Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.

19 Wie werden sie so plötzlich zunichte! Sie gehen unter und nehmen ein Ende mit Schrecken.

Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.

20 Wie ein Traum, wenn einer erwacht, so machst du, Herr, ihr Bild in der Stadt verschmäht.

Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.

21 Da es mir wehe tat im Herzen und mich stach in meine Nieren,

Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;

22 da war ich ein Narr und wußte nichts; ich war wie ein Tier vor dir.

Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.

23 Dennoch bleibe ich stets an dir; denn du hältst mich bei meiner rechten Hand,

Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.

24 du leitest mich nach deinem Rat und nimmst mich endlich in Ehren an.

Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.

25 Wenn ich nur dich habe, so frage ich nichts nach Himmel und Erde.

När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.

26 Wenn mir gleich Leib und Seele verschmachtet, so bist du doch, Gott, allezeit meines Herzens Trost und mein Teil.

Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.

27 Denn siehe, die von dir weichen, werden umkommen; du bringest um, alle die von dir abfallen.

Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.

28 Aber das ist meine Freude, daß ich mich zu Gott halte und meine Zuversicht setzte auf den Herrn HERRN, daß ich verkündige all dein Tun.

Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.