Klagelieder 5

1 Gedenke, Jahwe, was uns widerfahren; schau her und sieh unsere Schmach!

Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.

2 Unser Erbbesitz ist Fremden zugefallen, unsere Häuser Ausländern.

Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.

3 Wir sind Waisen geworden, vaterlos, unsere Mütter zu Witwen.

Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.

4 Unser Wasser trinken wir um Geld, unser Holz bekommen wir nur gegen Zahlung.

Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.

5 Unsere Verfolger sitzen uns auf dem Nacken; sind wir ermattet, gönnt man uns keine Ruhe.

Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.

6 Ägypten reichten wir die Hand, Assur, um satt zu werden.

Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.

7 unsere Väter fehlten; sie sind nicht mehr, und wir tragen ihre Verschuldungen.

Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.

8 Knechte herrschen über uns; niemand entreißt uns ihrer Hand.

Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.

9 Mit Gefahr unseres Lebens holen wir unser Brot voller Angst vor dem Schwert und der Pest.

Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.

10 Unsere Haut ist geschwärzt wie ein Ofen, von den Gluten des Hungers.

Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.

11 Frauen in Zion haben sie geschändet, Jungfrauen in den Städten Judas.

De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.

12 Fürsten wurden durch ihre Hand gehenkt, der Vornehmen Ansehn für nichts geachtet.

Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.

13 Jünglinge nahmen sie zum Mahlen, und Knaben strauchelten unter der Last von Holz.

Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.

14 Verschwunden sind die Greise am Thor, das Saitenspiel der Jünglinge.

De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.

15 Geschwunden ist unseres Herzens Freude; in Klage ist unser Reigen verwandelt.

Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.

16 Die Krone ist uns vom Haupte gefallen: wehe uns, daß wir gesündigt haben!

Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!

17 Darüber ist unser Herz siech geworden, darob unsere Augen trübe,

Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;

18 über den Zionsberg, der verwüstet ist, auf dem sich Füchse tummeln.

För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.

19 Du, Jahwe, thronst auf ewig, dein Stuhl steht von Geschlecht zu Geschlecht.

Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;

20 Warum willst du uns für immer vergessen, uns lebenslang verlassen?

Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?

21 Bekehre uns zu dir, Jahwe, so kehren wir um; erneuere unsere Tage, wie vor Alters!

Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.

22 Oder hast du uns ganz verworfen, bist überaus auf uns erzürnt?

Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.