Psalm 71

1 Auf Dich, Herr, hoffe ich. Laß nimmer mich zuschanden werden!

Herre, jag förtröstar uppå dig, låt mig aldrig på skam komma.

2 Errette mich nach Deiner Liebe! Du befreie mich! Und neig zu mir Dein Ohr! Errette mich!'

Fräls mig genom dina rättfärdighet, och hjelp mig ut; böj din öron till mig, och hjelp mig.

3 Sei mir doch eine Felsenburg, in die ich jederzeit zu meinem Heile kommen darf. Mein Fels und meine Burg bist Du.

Var mig en stark tröst, dit jag alltid fly må, du som lofvat hafver att hjelpa mig; ty du äst min klippa och min borg.

4 Mein Gott! Befrei mich aus der Hand des Frevlers und aus der Faust des Ungerechten und Bedrückers!

Min Gud, hjelp mig utu dens ogudaktigas hand, utu dens orättfärdigas och tyrannens hand.

5 Du meine Hoffnung, Herr, Du meine Zuversicht von Jugend an!

Ty du äst min tillflykt, Herre, Herre; mitt hopp allt ifrå minom ungdom.

6 Vom Mutterschoß an hab ich mich auf Dich verlassen, vom Mutterleibe her bist Du mir Stütze. Auf Dir hat immer meine Zuversicht beruht.

Uppå dig hafver jag förlåtit mig, allt ifrå moderlifvet; du hafver dragit mig utu mine moders lif; min berömmelse är alltid af dig.

7 Als Wunder galt ich vielen; solch großer Schutz bist Du für mich.

Jag är för mångom ett vidunder; men du äst min starka tröst.

8 Mein Mund ist Deines Ruhmes voll, alltäglich Deines Preises.

Låt min mun full vara af ditt lof och pris dagliga dags.

9 Verwirf mich nun im Alter nicht! Verlaß mich nicht beim Schwinden meiner Kräfte!

Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfvergif mig icke, när jag svag varder.

10 Denn meine Feinde reden über mich; die auf mein Leben lauem, halten Rat zumal.

Ty mine fiender tala emot mig, och de som efter mina själ vakta, de rådslå tillhopa;

11 Sie sagen: "Gott hat ihn verlassen. Verfolgt ihn! Greift ihn! Nirgends ist ein Retter."

Och säga: Gud hafver öfvergifvit honom; jager efter, och griper honom; ty der är ingen hjelpare.

12 Gott, sei nicht ferne mir! Mein Gott, zur Hilfe eile mir herbei!

Gud, var icke långt borto ifrå mig; min Gud, skynda dig till att hjelpa mig.

13 In Scham vergehen mögen meiner Seele Feinde! Mit Schimpf und Schmach bedeckt sein, die mein Unglück suchen!

Skämme sig och förgås, de som emot mine själ äro; varde med skam och hån öfvertäckte, de som mitt värsta söka.

14 Ich aber harre immerdar und mehre Deinen Ruhm nach allen Seiten.

Men jag vill alltid bida, och vill alltid föröka ditt lof.

15 Mein Mund soll Deine Liebe künden und den ganzen Tag Dein Heil. Wenn ich geschickt im Schildern wäre

Min mun skall förkunna dina rättfärdighet, dagliga dags dina salighet, den jag icke alla räkna kan.

16 und ich erreichte, Herr, das höchste Alter, ich wollte Deine Liebe, Herr, nur schildern.

Jag går i Herrans, Herrans kraft; jag prisar dina rättfärdighet, ja, din allena.

17 Du lehrtest mich's in meiner Jugend, Gott, und bis zur Stunde künd' ich Deine Wunder.

Gud, du hafver lärt mig af min ungdom; derföre förkunnar jag ännu din under.

18 Nun, so verlaß mich auch im Alter nicht, Gott, nicht im Greisenalter, daß ich der Nachwelt Deine Kraft, der ganzen Zukunft Deine Macht verkünde!

Ock förlåt mig icke, Gud, i ålderdomen, när jag grå varder; tilldess jag förkunnar din arm barnabarnom, och dina magt allom dem som komma skola.

19 In Deiner Liebe, Gott, so hoch, in der Du Großes tust, wer gleicht Dir, Gott?

Gud, din rättfärdighet är hög, du som stor ting gör. Gud, ho är dig lik?

20 Der Du viel Not und Leid mich fühlen ließest, Du lässest wiederum mich aufleben und führst mich aus der Erde Schlünden,

Ty du låter mig förfara mycken och stor ångest, och gör mig åter lefvande; och hemtar mig åter upp utu jordenes djup.

21 Du machst mir meine Buße groß und tröstest mich dann wieder.

Du gör mig ganska storan, och styrker mig igen.

22 Ich preise alsdann Deine Treue mit Harfenspiel, mein Gott. Ich spiele auf der Zither Dir, Du Heiliger Israels.

Så tackar jag ock dig med psaltarespel, för dina trofasthet, min Gud. Jag lofsjunger dig på harpor, du Helige i Israel.

23 Wenn ich Dir singe, jubeln meine Lippen und meine Seele, die Du rettest.

Mine läppar och min själ, som du förlöst hafver, äro glade, och lofsjunga dig.

24 Auch meine Zunge spricht von Deiner Liebe immerfort; denn tief beschämt zuschanden werden, die mein Verderben suchen.

Ock talar min tunga dagliga dags om dina rättfärdighet; ty skämma måga sig, och på skam komma, de som mitt värsta söka.