Psalm 109

1 Auf den Siegesspender, von David, ein Lied. - Mein Gott, den ich lobpreise, sei nicht taub!

En Psalm Davids, till att föresjunga. Gud, mitt lof, tig icke;

2 Sie öffnen gegen mich den frechen, falschen Mund; mit Lügenzungen reden sie zu nur

Ty de hafva upplåtit sin ogudaktiga och falska mun emot mig, och tala emot mig med falska tungor.

3 und überhäufen mich mit Hassesworten und feinden ohne Grund mich an.

Och de tala hätskeliga emot mig allestäds, och strida emot mig utan sak.

4 Für meine Liebe klagen sie mich an; ich muß mich gar verteidigen.

Derföre, att jag älskar dem, äro de emot mig; men jag beder.

5 Für Gutes haben sie für mich nur böse Wünsche, für meine Liebe Haß: -

De bevisa mig ondt för godt, och hat för min kärlek.

6 "Man möge einen Frevler gegen ihn bestellen, daß er als Kläger gegen ihn auftrete!

Sätt ogudaktiga öfver honom, och Satan stånde på hans högra hand.

7 Er gehe schuldig im Gericht hervor; fehlschlage ihm sein Rechten!

Den som sig af honom lära låter, hans lefverne vare ogudaktigt, och hans bön vare synd.

8 Nur wenig seien seine Tage; ein anderer nehme sein Erspartes!

Varde hans dagar få, och hans ämbete tage en annar.

9 Und seine Kinder sollen Waisen werden und seine Gattin Witwe!

Varde hans barn faderlös, och hans hustru enka.

10 Unstet umherziehen und betteln sollen seine Kinder, aus ihren leeren Wohnungen verstoßen werden!

Hans barn gånge husvill och tigge, och söke, såsom de der förderfvade äro.

11 Ein Wucherer belege seine ganze Habe mit Beschlag, und Fremde sollen sein Erworbnes plündern!

De ockrare utsuge allt det han hafver, och de främmande bortröfve hans gods.

12 Nicht einer bleibe ihm gewogen! Nicht einer schenke Mitleid seinen Waisen!

Och ingen bevise honom godt, och ingen förbarme sig öfver hans faderlösa.

13 Sein Stamm verfalle der Vernichtung; im zweiten Glied erlösche schon sein Name!

Hans efterkommande varde utrotade; deras namn varde i androm led utplånad.

14 Beim Herrn werd seiner Väter Schuld gedacht, und seiner Mutter Sünde werde nimmer ausgelöscht!

På hans fäders missgerning varde tänkt för Herranom, och hans moders synd varde intet utplånad.

15 Sie seien stets dem Herrn vor Augen, daß er vertilge ihr Gedächtnis von der Erde.

Herren låte dem aldrig komma utu sin ögnasyn, och deras åminnelse varde utrotad på jordene;

16 Denn er gedachte nimmer, Liebe zu erweisen, verfolgte elende und arme Leute und gab den Todesstoß zerbrochenen Herzen.

Derföre att han så platt ingen barmhertighet hade; utan förföljde den elända och fattiga, och den bedröfvada, till att dräpa honom.

17 Weil ihm der Fluch so lieb und ihm sich leicht einstellte, dieweil das Segnen er nicht mochte, weil's ihm ferne lag,

Och han ville hafva förbannelse, den skall ock komma honom; han ville icke välsignelse, så skall hon ock vara långt ifrå honom.

18 dieweil den Fluch er wie sein eigen Kleid anlegte, wie Wasser in sein Inneres nahm und er wie Öl in seine Glieder drang,

Och han drog förbannelse uppå sig, såsom sina skjorto; och hon är ingången i hans inelfver, såsom vatten, och såsom olja uti hans ben.

19 so sei er ihm wie ein Gewand, das er als Hülle um sich legt, gleich einem Gürtel, den er ständig trägt!" -

Hon varde honom såsom en klädnad, den han uppå sig hafver, och såsom ett bälte, der han allestädes omgjordar sig med.

20 Vom Herrn geschehe also meinen Anklägern, die wider mich gar Schlimmes reden!

Alltså ske dem af Herranom, som mig emot äro, och tala ondt emot mina själ.

21 Du aber, Herr, mein Gott, befasse Dich mit mir um Deines Namens willen! Errette mich nach Deiner milden Huld!

Men du, Herre, Herre, var du med mig för ditt Namns skull; ty din nåd är min tröst, fräls mig.

22 Denn ich bin bettelarm und leidend; mein Herz bricht mir im Leibe.

Ty jag är fattig och elände; mitt hjerta är bedröfvadt i mig.

23 Gleich einem Schatten, der sich neigt, vergehe ich, bin hohl gleich einem Rauchfang.

Jag går bort såsom en skugge, den fördrifven varder, och varder förjagad såsom gräshoppor.

24 Vor Fasten wanken mir die Knie; mein Leib zehrt ab, wird mager.

Min knä äro svage af fasto, och mitt kött är magert, och hafver ingen fetma.

25 Ich bin ihr Spott; sie sehen mich und schütteln ihren Kopf. -

Och jag måste vara deras begabberi; när de se mig, rista de sitt hufvud.

26 Komm mir zu Hilfe, Herr, mein Gott! Errette mich nach Deiner Huld,

Gör mig bistånd, Herre, min Gud; hjelp mig efter dina nåd;

27 damit sie innewerden, Deine Hand sei es, daß Du, Herr, solches tust!

Att de måga förnimma, att det är din hand; att du, Herre, detta gör.

28 Sie mögen fluchen! Doch Du segne! So werden meine Widersacher voller Scham, Dein Diener aber voller Freude.

Förbanna de, så välsigna du; sätta de sig emot mig, så varde de till skam; men din tjenare glädje sig.

29 In Schande müssen meine Ankläger sich kleiden, in ihre Scham sich hüllen wie in einen Mantel! -

Mine motståndare varde med försmädelse beklädde, och varde med sine skam öfvertäckte, såsom med en kjortel.

30 Dann danke ich dem Herrn mit lautem Munde und preise ihn inmitten Vieler,

Jag vill mycket tacka Herranom med min mun, och lofva honom ibland många.

31 daß er dem Armen steht zur Rechten, zur Hilfe gegen die, die ihn verklagen.

Ty han står dem fattiga på högra handene, att han skall hjelpa honom ifrå dem som hans lif fördöma.