Klagelieder 3
1 Ich bin der Mann, der Elend hat erfahren durch seines Grimmes Rute.
Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
2 Mich drängte er und führte mich in Finsternis und tiefes Dunkel.
Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
3 An mir erprobt er immer wieder seine Macht den ganzen Tag.
Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
4 Er rieb mir auf mein Fleisch und meine Haut, zerbrach mir mein Gebein.
Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
5 Und eingeschritten ist er gegen mich mit Gift und Aufhängen,
Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
6 versetzte mich in Finsternis wie ewig Tote.
Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
7 Er mauerte mich ein, ließ keinen Ausweg offen, beschwerte mich mit Ketten.
Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
8 Ob ich auch schreie, rufe, er weist mein Beten ab,
Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
9 versperrt mit Pfählen meine Wege, verstört mir meine Pfade.
Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
10 Er ist mir wie ein Bär, der lauert, ein Löwe in dem Hinterhalt.
Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
11 Er kreist um meine Wege, umschließt mich, macht mich einsam,
Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
12 dann spannt er seinen Bogen und stellt als Ziel mich auf für seine Pfeile.
Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
13 Er schießt mir in die Nieren des Köchers Söhne.
Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
14 Ich wurde meinem ganzen Volke zum Gespött, ihr Spottlied für den ganzen Tag.
Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
15 Mit Bitternissen machte er mich satt, berauschte mich mit Wermut,
Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
16 zermalmen ließ er meine Zähne Kiesel und wälzte mich im Staube.
Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
17 Des Glücks beraubt ward meine Seele, daß ich des Heiles ganz vergaß
Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
18 und sprach: "Dahin ist meine Lebenskraft und meine Hoffnung auf den Herrn."
Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
19 Ja, der Gedanke an mein Elend, meine Irrsale, ist Wermut mir und Gift.
Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
20 Und doch denkt meine Seele dran und sinnt in mir.
Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
21 Und ich bedachte dies und schöpfte daraus meine Hoffnung.
Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
22 Des Herren Huld ist nicht zu Ende und sein Erbarmen nicht erschöpft.
Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
23 Neu ist's an jedem Morgen; ja: "Groß ist Deine Treue;
Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
24 mein Anteil ist der Herr", spricht meine Seele; "drum hoffe ich auf ihn."
Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
25 Der Herr ist denen gütig, die seiner harren, und einer Seele, die ihn sucht.
Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
26 Drum ist es gut, schweigend des Herren Hilfe zu erwarten.
Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
27 Gar heilsam ist es für den Mann, das Joch in seiner Jugend schon zu tragen.
Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
28 Er sitze einsam da und schweige, weil er's ihm auferlegt!
Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
29 Mit seinem Mund berühre er den Staub! Vielleicht gibt's dann noch Hoffnung.
Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
30 Er biete seine Wange jenem dar, der nach ihm schlägt, und lasse sich mit Schmach ersättigen!
Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
31 Denn nicht auf ewig will der Herr verstoßen.
Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
32 Und fügt er auch Betrübnis zu, erbarmt er sich auch wieder seiner Gnadenfülle nach.
Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
33 Denn nicht aus Lust erniedrigt er und beugt die Menschenkinder,
Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
34 damit man mit den Füßen all die Gefangenen des Landes trete,
Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
35 daß man das Recht der Leute beuge, das sie beim Allerhöchsten haben.
Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
36 Daß jemandem sein Recht genommen wird, das kann der Herr nicht billigen.
Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
37 Wer ist's, der sprach, und es geschah, und nicht befohlen hätte es der Herr?
Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
38 Ja, kommt nicht aus des Höchsten Mund das Schlimme wie das Gute?
Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
39 Was klagt ein Mensch im Leben, ein Mann ob seiner Sündenstrafe?
Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
40 Laßt uns doch unsern Wandel prüfen und erforschen und uns zum Herrn bekehren!
Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
41 Laßt uns die Herzen lieber als die Hände zu Gott im Himmel heben:
Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
42 "Gesündigt haben wir in Widerspenstigkeit; Du hast uns nicht vergeben.
Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
43 Du hast mit Zorn uns ganz bedeckt, verfolgt, gemordet mitleidlos.
Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
44 Du hast Dich in Gewölk gehüllt, daß kein Gebet hindurch mehr dringe.
Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
45 Zu Kehricht und zum Auswurf hast Du uns gemacht inmitten jener Völker.
Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
46 Weit rissen über uns den Mund all unsre Feinde auf.
Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
47 Zu Angst und Furcht ward uns Verwüstung und Verderben."
Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
48 Mein Auge weinte Wasserströme ob der Vernichtung, die getroffen meines Volkes Tochter.
Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
49 Und ohne Ruhe fließt mein Auge und ohne Rasten,
Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
50 bis daß herniederschaue und es sehe der Herr vom Himmel.
Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
51 Mein Auge klagt ohn Ende ob all den Töchtern meiner Stadt.
Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
52 Mich jagten hin und her wie einen Vogel, die mir so grundlos Feinde waren.
Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
53 Mein Leben wollten sie vernichten in der Grube; mit Steinen warfen sie auf mich.
De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
54 Dann strömte übers Haupt mir Wasser; ich sprach: "Ich bin verloren."
De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
55 Da rief ich Deinen Namen, Herr, aus tiefster Grube an.
Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
56 Du hörtest meine Stimme: "Ach, verschließe meinem Rufen und meinem Seufzen nicht Dein Ohr!"
Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
57 Du nahtest, als ich Dich gerufen; Du sprachst: "Sei nur getrost!"
Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
58 Du führtest meine Sache, Herr; Du wahrtest mir das Leben.
Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
59 Nun siehst Du, Herr: Bedrückt bin ich. Verhilf zu meinem Rechte mir!
Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
60 All ihre Rachgier schauest Du, all ihre Pläne gegen mich,
Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
61 Du hörst ihr Schmähen, Herr, und all ihr Planen gegen mich,
Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
62 die Reden meiner Widersacher, ihr stetes Trachten gegen mich.
Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
63 Ihr Sitzen und ihr Aufstehn schau Dir an! Zum Spottlied bin ich ihnen.
Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
64 Du lohnest ihnen, Herr, nach ihrer Hände Werk.
Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
65 Verblendung gibst Du ihrem Herzen, gibst ihnen Deinen Fluch.
Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
66 Im Zorn verfolgst Du sie und tilgst sie unterm Himmel, Herr.
Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
