Job 29

1 Darauf fuhr Job im Vortrag seiner Rede fort:

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 "Ach, daß ich wäre wie in früheren Monden, wie in den Tagen, da mich Gott beschützte,

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 als seine Leuchte über meinem Haupte schwebte und ich bei ihrem Scheine mich ins Dunkel wagte!

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 So, wie ich war, in meiner höchsten Blüte Tagen, da Gott mein Zelt beschirmte,

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 als der Allmächtige noch mit mir war, als meine Dienerschaft mich noch umgab,

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 als meine Gäste sich in Dickmilch badeten, als Bäche Öls bei mir den Boten zur Verfügung standen!

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 Wenn ich zur Stadt hinauf zum Tore ging und auf dem Markte meinen Sitz einnahm,

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 alsdann verkrochen sich die Knaben, sahn sie mich, und Greise standen auf und blieben stehen.

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 Die Ratsherrn hielten ein mit Reden und legten auf den Mund die Hand.

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 Der Edlen Stimme, sie verbarg sich; das Wort blieb ihnen in der Kehle stecken.

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 Wer von mir hörte, pries mich selig; wer mich erblickte, lobte mich.

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 Ich half dem Armen, der um Hilfe schrie, dem Waisenkinde, dem hilflosen.

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Und armer Menschen Segen kam auf mich; das Herz der Witwe ließ ich jubeln.

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 Gerechtigkeit war mein Gewand, das gut mir stand, und meine Rechtlichkeit war Mantel mir und Diadem.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Ich war des Blinden Augenlicht und Fuß dem Lahmen.

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Den Armen wollte ich ein Vater sein; selbst Fremder Sache führte ich.

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Des Bösewichts Gebiß zermalmte ich und riß den Raub ihm aus den Zähnen.

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 So dachte ich, in meinem Neste stürbe ich; ich lebte soviel Jahre wie der Phönix.

Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Zum Wasser reichte meine Wurzel tief hinab; in meinen Zweigen nächtigte der Tau,

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 und neu stets würde meine Herrlichkeit an mir; in meiner Hand verjüngte sich der Bogen.

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

21 Mir hörten sie nur zu und warteten und lauschten schweigend meinem Rat.

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Wenn ich geredet, sprachen sie nicht mehr; nur meine Rede troff auf sie herab.

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 Sie warteten auf mich wie auf den Regen; sie lechzten nach mir wie auf Lenzesregen.

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 Und lächelte ich ihnen zu, so konnten sie's nicht glauben, und sie verschmähten nicht mein heitres Antlitz.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Ich wählte ihren Weg, den sie einschlagen sollten, wie bei der Kriegerschar der König. Ich saß gemächlich obenan wie einer, der den Trauernden Trost spendet." -

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.