Job 17
1 "Dahin ist meine Lebenskraft, und meine Tage, die verflossen, sind für mich ebensoviel Gräber.
Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 Wahrhaftig! Tadler sind bei mir; mein Auge muß auf ihrem Hader weilen. -
Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 Setz ein! Jedoch Du hast schon meinen Einsatz. Wer gäbe sonst mir Handschlag?
Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 Ihr Herz verschlossest Du der Einsicht; drum darfst Du sie nicht triumphieren lassen.
Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 Es hieße, Freunden einen Anteil zuerkennen, die eigenen Kinder aber darben lassen.
Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 Zum Sprichwort macht er mich für alle Welt; wie einer, dem man ins Gesicht speit, bin ich jetzt.
Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 Die Augen sind vor Kummer blind; wie Schatten schwindet hin mein Leib.
Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 Die 'Frommen' staunen drüber, 'Unschuldige' jubeln über den Verruchten.
Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 Recht fest an ihrem Wege halten die 'Gerechten', aufs neue schöpfen Kräfte diese 'Biederen'.
Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 Wenn ihr auch allesamt herbeikommt, ich finde keinen Weisen unter euch.
Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 Hinschwinden meine Tage; dahin sind meine Pläne, die Herzenswünsche.
Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 Nacht macht man mir für Tag, das Licht noch dunkler als die Finsternis.
Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
13 Muß ich schon in der Unterwelt auf eine Wohnung rechnen, erhalte ich mein Ruhbett in der Finsternis. (Sheol h7585)
Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
14 Und muß ich 'Vater!' zur Verwesung sagen und zum Gewürme 'Mutter!', 'Schwester!',
Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 wo bleibt da meine Hoffnung? Wer kann noch Glück für mich erspähen?
Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
