Job 16

1 Job prit la parole et dit:

Job svarade, och sade:

2 J’ai souvent entendu pareilles choses; Vous êtes tous des consolateurs fâcheux.

Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

3 Quand finiront ces discours en l’air? Pourquoi cette irritation dans tes réponses?

När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

4 Moi aussi, je pourrais parler comme vous, Si vous étiez à ma place: Je vous accablerais de paroles, Je secouerais sur vous la tête,

Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

5 Je vous fortifierais de la bouche, Je remuerais les lèvres pour vous soulager.

Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

6 Si je parle, mes souffrances ne seront point calmées, Si je me tais, en quoi seront-elles moindres?

Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

7 Maintenant, hélas! Il m’a épuisé… Tu as ravagé toute ma maison;

Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

8 Tu m’as saisi, pour témoigner contre moi; Ma maigreur se lève, et m’accuse en face.

Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

9 Il me déchire et me poursuit dans sa fureur, Il grince des dents contre moi, Il m’attaque et me perce de son regard.

Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

10 Ils ouvrent la bouche pour me dévorer, Ils m’insultent et me frappent les joues, Ils s’acharnent tous après moi.

De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

11 Dieu me livre à la merci des impies, Il me précipite entre les mains des méchants.

Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

12 J’étais tranquille, et il m’a secoué, Il m’a saisi par la nuque et m’a brisé, Il a tiré sur moi comme à un but.

Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

13 Ses traits m’environnent de toutes parts; Il me perce les reins sans pitié, Il répand ma bile sur la terre.

Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

14 Il me fait brèche sur brèche, Il fond sur moi comme un guerrier.

Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

15 J’ai cousu un sac sur ma peau; J’ai roulé ma tête dans la poussière.

Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

16 Les pleurs ont altéré mon visage; L’ombre de la mort est sur mes paupières.

Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

17 Je n’ai pourtant commis aucune violence, Et ma prière fut toujours pure.

Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

18 O terre, ne couvre point mon sang, Et que mes cris prennent librement leur essor!

Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

19 Déjà maintenant, mon témoin est dans le ciel, Mon témoin est dans les lieux élevés.

Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

20 Mes amis se jouent de moi; C’est Dieu que j’implore avec larmes.

Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

21 Puisse-t-il donner à l’homme raison contre Dieu, Et au fils de l’homme contre ses amis!

Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

22 Car le nombre de mes années touche à son terme, Et je m’en irai par un sentier d’où je ne reviendrai pas.

Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.