Luke 20
1 On one of those days, as he was teaching the people in the temple and preaching the Good News, the priests and scribes came to him with the elders.
Och det begaf sig på en af de dagar, att han lärde folket i templet, och predikade Evangelium; då församlade sig de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, med de Äldsta;
2 They asked him, “Tell us: by what authority do you do these things? Or who is giving you this authority?”
Och sade till honom: Säg oss, af hvad magt gör du detta? Eller ho är den som hafver gifvit dig denna magten?
3 He answered them, “I also will ask you one question. Tell me:
Svarade Jesus, och sade till dem: Jag vill ock spörja eder ett ord; svarer I mig:
4 the baptism of John, was it from heaven, or from men?”
Var Johannis döpelse af himmelen, eller af menniskor?
5 They reasoned with themselves, saying, “If we say, ‘From heaven,’ he will say, ‘Why didn’t you believe him?’
Då begynte de tänka vid sig, sägande: Sägom vi, af himmelen; då säger han: Hvi trodden I icke honom då?
6 But if we say, ‘From men,’ all the people will stone us, for they are persuaded that John was a prophet.”
Men sägom vi, af menniskor då stenar oss allt folket; ty de hålla det ju så före, att Johannes var en Prophet.
7 They answered that they didn’t know where it was from.
Ty svarade de, att de icke visste, hvadan den var.
8 Jesus said to them, “Neither will I tell you by what authority I do these things.”
Då sade Jesus till dem: Icke heller säger jag eder, med hvad magt jag detta gör.
9 He began to tell the people this parable: “A man planted a vineyard and rented it out to some farmers, and went into another country for a long time.
Och han begynte säga till folket denna liknelsen: En man planterade en vingård, och fick honom ut vingårdsmannom, och for bort i främmande land i lång tid.
10 At the proper season, he sent a servant to the farmers to collect his share of the fruit of the vineyard. But the farmers beat him and sent him away empty.
När tid var, sände han en tjenare till vingårdsmännerna, att de skulle låta honom få af vingårdsens frukt; men vingårdsmännerna hudflängde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer.
11 He sent yet another servant, and they also beat him and treated him shamefully, and sent him away empty.
Sedan sände han ock en annan tjenare; den hudflängde de ock, och försmädde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer.
12 He sent yet a third, and they also wounded him and threw him out.
Åter sände han den tredje; den gjorde de ock såran, och drefvo honom ut.
13 The lord of the vineyard said, ‘What shall I do? I will send my beloved son. It may be that seeing him, they will respect him.’
Då sade vingårdsherren: Hvad skall jag göra? Jag vill sända min älskeliga son; kan hända att, då de se honom, hafva de försyn för honom.
14 “But when the farmers saw him, they reasoned among themselves, saying, ‘This is the heir. Come, let’s kill him, that the inheritance may be ours.’
Då vingårdsmännerna fingo se honom, tänkte de vid sig sjelfva, sägande: Denne är arfvingen; kommer, vi vilje slå honom ihjäl, att arfvedelen må blifva vår.
15 Then they threw him out of the vineyard and killed him. What therefore will the lord of the vineyard do to them?
Och så drefvo de honom utu vingården, och dråpo honom. Hvad skall nu vingårdsherren göra dem samma?
16 He will come and destroy these farmers, and will give the vineyard to others.” When they heard that, they said, “May that never be!”
Han skall komma, och förgöra dessa vingårdsmännerna, och utfå vingården androm. När de detta hörde, sade de: Bort det.
17 But he looked at them and said, “Then what is this that is written, ‘The stone which the builders rejected was made the chief cornerstone’?
Då såg han på dem, och sade: Hvad är då det som skrifvet står: Den stenen, som byggningsmännerna bortkastade, han är vorden en hörnsten?
18 Everyone who falls on that stone will be broken to pieces, but it will crush whomever it falls on to dust.”
Hvilken som faller uppå den stenen, han varder krossad; men den han uppå faller, honom slår han all sönder i stycken.
19 The chief priests and the scribes sought to lay hands on him that very hour, but they feared the people—for they knew he had spoken this parable against them.
Och öfverste Presterna, med de Skriftlärda, sökte efter att de kunde få taga fatt på honom i samma stunden; men de räddes för folket; ty de förstodo, att han hade sagt denna liknelsen emot dem.
20 They watched him and sent out spies, who pretended to be righteous, that they might trap him in something he said, so as to deliver him up to the power and authority of the governor.
Och de aktade på honom, och sände ut väktare, som låtos vara rättfärdige; på det de skulle taga honom vid orden, och öfverantvarda honom herrskapet, och i landsherrans våld.
21 They asked him, “Teacher, we know that you say and teach what is right, and aren’t partial to anyone, but truly teach the way of God.
Och de frågade honom, sägande: Mästar, vi vete att du säger och lärer det rätt är, och ser icke till personen, utan lärer Guds väg rätt.
22 Is it lawful for us to pay taxes to Caesar, or not?”
Är det rätt, att vi gifve Kejsaren skatt, eller ej?
23 But he perceived their craftiness, and said to them, “Why do you test me?
Då han förmärkte deras illfundighet, sade han till dem: Hvi fresten I mig?
24 Show me a denarius. Whose image and inscription are on it?” They answered, “Caesar’s.”
Låter mig få se penningen; hvars beläte och öfverskrift hafver han? Svarade de, och sade: Kejsarens.
25 He said to them, “Then give to Caesar the things that are Caesar’s, and to God the things that are God’s.”
Sade han till dem: Så gifver nu Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer.
26 They weren’t able to trap him in his words before the people. They marveled at his answer and were silent.
Och de kunde icke straffa hans tal, för folket; utan förundrade sig på hans svar, och tigde.
27 Some of the Sadducees came to him, those who deny that there is a resurrection.
Då gingo någre fram till honom af de Sadduceer, hvilke der neka uppståndelsen, och frågade honom,
28 They asked him, “Teacher, Moses wrote to us that if a man’s brother dies having a wife, and he is childless, his brother should take the wife and raise up children for his brother.
Sägande: Mästar, Moses hafver skrifvit oss, att om någors mans broder blifver död, den hustru hafver, och dör barnlös, att hans broder skall taga hans hustru, och uppväcka sinom broder säd.
29 There were therefore seven brothers. The first took a wife, and died childless.
Så voro nu sju bröder; och den förste tog sig hustru, och blef död barnlös.
30 The second took her as wife, and he died childless.
Och den andre tog henne, och blef ock desslikes död barnlös.
31 The third took her, and likewise the seven all left no children, and died.
Den tredje tog henne; sammalunda ock alle sju, och läto inga barn efter sig, och blefvo döde.
32 Afterward the woman also died.
Sist, efter dem alla, blef ock qvinnan död.
33 Therefore in the resurrection whose wife of them will she be? For the seven had her as a wife.”
Uti uppståndelsen, hvilkensderas hustru skall hon vara, efter det sju hade haft henne till hustru?
Då svarade Jesus, och sade till dem: Denna verldenes barn taga sig hustrur och gifvas mannom. (aiōn g165)
35 But those who are considered worthy to attain to that age and the resurrection from the dead neither marry nor are given in marriage. (aiōn g165)
Men de som varda värdige till den verldena, och till uppståndelsen ifrå de döda, de hvarken taga hustrur, eller gifvas manne; (aiōn g165)
36 For they can’t die any more, for they are like the angels and are children of God, being children of the resurrection.
Och ej heller kunna de mera dö; ty de varda like med Änglarna, och äro Guds barn, medan de äro uppståndelsens barn.
37 But that the dead are raised, even Moses showed at the bush, when he called the Lord ‘The God of Abraham, the God of Isaac, and the God of Jacob.’
Men att de döde uppstå, bevisade Moses vid buskan, då han kallade Herran Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud.
38 Now he is not the God of the dead, but of the living, for all are alive to him.”
Gud är icke de dödas, utan de lefvandes Gud; ty honom lefva alle.
39 Some of the scribes answered, “Teacher, you speak well.”
Då svarade någre af de Skriftlärda, sägande: Mästar, du sade rätt.
40 They didn’t dare to ask him any more questions.
Och de djerfdes icke yttermera något fråga honom.
41 He said to them, “Why do they say that the Christ is David’s son?
Men han sade till dem: Huru säga de Christum vara Davids Son?
42 David himself says in the book of Psalms, ‘The Lord said to my Lord, “Sit at my right hand,
Och sjelfver David säger i Psalmboken: Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand;
43 until I make your enemies the footstool of your feet.”’
Tilldess jag nederlägger dina ovänner dig till en fotapall.
44 “David therefore calls him Lord, so how is he his son?”
Så kallar nu David honom Herra; huru är han då hans Son?
45 In the hearing of all the people, he said to his disciples,
Då sade han till sina Lärjungar, uti allt folkens åhöro:
46 “Beware of those scribes who like to walk in long robes, and love greetings in the marketplaces, the best seats in the synagogues, and the best places at feasts;
Tager eder vara för de Skriftlärda, som vilja gå uti sid kläder, och vilja gerna varda helsade på torgen, och sitta främst i Synagogorna, och sitta främst i gästabåden.
47 who devour widows’ houses, and for a pretense make long prayers. These will receive greater condemnation.”
De uppfräta enkors hus, förebärande långa böner; de skola få dess större fördömelse.
