Job 4
1 Then Eliphaz the Temanite answered and said,
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 If anyone tries to speak with you, will you be impatient? But who can stop himself from speaking?
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 See, you have instructed many; you have strengthened weak hands.
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 Your words have supported him who was falling; you have made feeble knees firm.
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 But now trouble has come to you, and you are weary; it touches you, and you are troubled.
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Is not your fear your confidence, and the integrity of your ways your hope?
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Think about this, please: Who has ever perished when innocent? Or when were the upright people ever cut off?
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 According to what I have seen, those who plow iniquity and sow trouble reap it.
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 By the breath of God they perish; by the blast of his anger they are consumed.
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 The roaring of the lion, the voice of the fierce lion, the teeth of the young lions—they are broken.
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 The old lion perishes for lack of victims; the cubs of the lioness are scattered everywhere.
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 Now a certain matter was secretly brought to me, and my ear received a whisper about it.
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 Then came thoughts from visions in the night, when deep sleep falls on people.
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 It was at night when fear and trembling came upon me, and all my bones shook.
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 Then a spirit passed before my face, and the hair of my flesh stood up.
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 The spirit stood still, but I could not discern its appearance. A form was before my eyes; there was silence, and I heard a voice that said,
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 “Can a mortal man be more righteous than God? Can a man be more pure than his Maker?
"Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 See, if God puts no trust in his servants; if he accuses his angels of folly,
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 how much more is this true of those who live in houses of clay, whose foundation is in the dust, who are crushed sooner than a moth?
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 Between morning and evening they are destroyed; they perish forever without anyone noticing them.
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 Are not their tent cords plucked up among them? They die; they die without wisdom.
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."
