Job 31
1 I have made a covenant with my eyes; how then should I look with desire on a virgin?
Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.
2 For what is the portion from God above, the inheritance from the Almighty on high?
Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?
3 I used to think that calamity is for unrighteous people, and that disaster is for doers of wickedness.
Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?
4 Does not God see my ways and count all my steps?
Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?
5 If I have walked with falsehood, if my foot has hurried to deceit,
Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
6 let me be weighed in an even balance so that God will know my integrity.
Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.
7 If my step has turned aside from the way, if my heart has gone after my eyes, if any spot has stuck to my hands,
Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,
8 then let me sow, and let another eat, and let my crops be uprooted.
Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
9 If my heart has been deceived by a woman, if I have lain in wait at my neighbor's door,
Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
10 then let my wife grind grain for another, and let others bow down on her.
Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
11 For that would be a terrible crime; indeed, it would be a crime to be punished by judges.
Ty det är en last och en missgerning för domarena.
12 For that is a fire that consumes as far as Abaddon, and it would burn all my harvest to the root.
Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
13 If I ignored the plea for justice from my male or female servant when they argued with me,
Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
14 what then would I do when God rises up to accuse me? When he comes to judge me, how would I answer him?
Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
15 Did the one who made me in the womb not make them also? Did not the same one mold us all in the womb?
Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
16 If I have withheld poor people from their desire, or if I have caused the eyes of the widow to grow dim from crying,
Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
17 or if I have eaten my morsel alone and not allowed those without fathers to eat it also—
Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
18 because from my youth the orphan grew up with me as with a father, and I have guided his mother, a widow, from my own mother's womb.
Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
19 If I have seen anyone perish for lack of clothing, or if I have seen that a needy man had no clothing;
Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
20 if his heart has not blessed me because he has not been warmed with the wool of my sheep,
Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
21 if I have lifted up my hand against fatherless people because I saw my support in the city gate, then bring charges against me!
Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
22 If I have done these things, then let my shoulder fall from the shoulder blade, and let my arm be broken from its joint.
Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
23 For I dreaded destruction from God; because of his majesty, I was not able to do those things.
Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
24 If I have made gold my hope, and if I have said to fine gold, 'You are what I am confident in';
Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
25 if I have rejoiced because my wealth was great, because my hand had gotten many possessions, then bring charges against me!
Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
26 If I have seen the sun when it shone, or the moon walking in its brightness,
Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
27 and if my heart has been secretly attracted, so that my mouth has kissed my hand in worship of them—
Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
28 this also would be a crime to be punished by judges, for I would have denied the God who is above.
Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
29 If I have rejoiced at the destruction of anyone who hated me or congratulated myself when disaster overtook him, then bring charges against me!
Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
30 Indeed, I have not even allowed my mouth to sin by asking for his life with a curse.
Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
31 If the men of my tent have never said, 'Who can find one who has not been filled with Job's food?'
Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
32 (even the foreigner has never had to stay in the city square, because I have always opened my doors to the traveler), and if that is not so, then bring charges against me!
Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
33 If, like mankind, I have hidden my sins by hiding my guilt inside my tunic
Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
34 (because I feared the great multitude, because the contempt of families terrified me, so that I kept silent and would not go outside), then bring charges against me!
Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
35 Oh, if only I had someone to hear me! See, here is my signature; let the Almighty answer me! If only I had the indictment that my opponent has written!
Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
36 Surely I would carry it openly on my shoulder; I would put it on like a crown.
Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.
37 I would declare to him an accounting for my steps; as a confident prince I would go up to him.
Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.
38 If my land ever cries out against me, and its furrows weep together,
Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;
39 if I have eaten its harvest without paying for it or have caused its owners to lose their lives,
Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;
40 then let thorns grow instead of wheat and weeds instead of barley.” The words of Job are finished.
Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.
