Hebrews 6
1 Wherfore let vs leave ye doctryne pertayninge to the beginninge of a Christen man and let vs go vnto perfeccio and now no more laye the foundacio of repentaunce from deed workes and of fayth towarde God
Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,
2 of baptyme of doctryne and of layinge on of hondes and of resurreccion from deeth and of eternall iudgemet. (aiōnios g166)
med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. (aiōnios g166)
3 And so will we do yf God permitte.
Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
4 For it is not possible yt they which were once lyghted and have tasted of the hevenly gyft and were become partetakers of the holy goost
Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, (aiōn g165)
6 yf they faule shuld be renued agayne vnto repentaunce: for as moche as they have (as concerninge them selves) crucified the sonne of God a fresshe makynge a mocke of him.
men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.
7 For that erth which drinketh in the rayne wich cometh ofte vpon it and bringeth forth erbes mete for them that dresse it receaveth blessynge of god.
Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.
8 But that grounde which beareth thornes and bryars is reproved and is nye vnto cursynge: whose ende is to be burned.
Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
9 Neverthelesse deare frendes we trust to se better of you and thynges which accompany saluacion though we thus speake.
Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.
10 For god is not vnrighteous that he shuld forget youre worke and laboure that procedeth of love which love shewed in his name which have ministred vnto the saynctes and yet minister
Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.
11 Yee and we desyre that every one of you shew the same diligence to the stablysshynge of hope even vnto the ende:
Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
12 that ye faynt not but folowe them which thorow fayth and pacience inheret the promyses.
så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
13 For when god made promes to Abraham because he had no greater thinge to sweare by he sware by him silfe
Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --
14 sayinge: Surely I will blesse the and multiply the in dede.
och sade: "Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig."
15 And so after that he had taryed a longe tyme he enioyed the promes.
Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
16 Men verely sweare by him that is greater then them selves and an othe to confyrme the thynge ys amonge them an ende of all stryfe.
Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
17 So god willynge very aboundanly to shewe vnto the heyres of promes the stablenes of his counsayle he added an othe
Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.
18 that by two immutable thinges (in which it was vnpossible that god shuld lye) we myght have parfect consolacion which have fled for to holde fast the hope that is set before vs
Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
19 which hope we have as an ancre of the soule both sure and stedfast. Which hope also entreth in into tho thynges which are with in the vayle
I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,
