Job 4

1 Then responded Eliphaz the Temanite, and said: —

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2 If one attempt a word unto thee, wilt thou be impatient? But, to restrain speech, who, can endure?

Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

3 Lo! thou hast admonished many, and, slack hands, hast thou been wont to uphold:

Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

4 Him that was stumbling, have thy words raised up, and, sinking knees, hast thou strengthened.

dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

5 But, now, it cometh upon thee, and thou despairest, It smiteth even thee, and thou art dismayed.

Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

6 Is not, thy reverence, thy confidence? And is not, thy hope, the very integrity of thy ways?

Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

7 Remember, I pray thee, who, being innocent, hath perished, or when, the upright, have been cut off.

Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

8 So far as I have seen, They who plow for iniquity and sow misery, reap the same:

Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

9 By the blast of GOD, they perish, And, by the breath of his nostrils, are they consumed:

för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

10 [Notwithstanding] the roaring of the lion, and the noise of the howling lion, yet, the teeth of the fierce lions, are broken:

Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

11 The strong lion perishing for lack of prey, Even the whelps of the lioness, are scattered.

Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

12 But, unto me, something was brought by stealth, —and mine ear caught a whispering of the same:

Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

13 When there were thoughts, from visions of the night, —When deep sleep falleth upon men,

När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

14 Dread, came upon me, and trembling, The multitude of my bones, it put in dread:

då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

15 Then, a spirit, over my face, floated along, The hair of my flesh bristled-up:

En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

16 It stood still, but I could not distinguish its appearance, I looked, but there was no form before mine eyes, —A whispering voice, I heard: —

Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

17 Shall, mortal man, be more just than GOD? Or a man be more pure than, his Maker?

"Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

18 Lo! in his own servants, he trusteth not, and, his own messengers, he chargeth with error:

Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

19 How much more the dwellers in houses of clay, which, in the dust, have their foundation, which are crushed sooner than a moth:

huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

20 Betwixt morning and evening, are they broken in pieces, With none to save, they utterly perish:

när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

21 Is not their tent-rope within them, torn away? They die, disrobed of wisdom!

Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."