Job 16
1 Then responded Job, and said: —
Därefter tog Job till orda och sade:
2 I have heard many such things, Wearisome comforters, are ye all!
Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
3 Is there to be an end to windy words? Or what so strongly exciteth thee, that thou must respond?
Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
4 I also, like you, could speak, —If your soul were in the place of my soul, I could string together words against you, and could therewith shake over you my head.
Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
5 I could make you determined, by my mouth, and then my lip-solace should restrain you.
Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
6 Though I do speak, unassuaged is my stinging pain, —And, if I forbear, of what am I relieved?
Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
7 But, now, hath he wearied me, thou hast destroyed all my family;
Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
8 And, having captured me, it hath served, as a witness; and so my wasting away hath risen up against me, in my face, it answereth.
Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
9 His anger, hath torn and persecuted me, He hath gnashed upon me with his teeth, Mine adversary, hath sharpened his eyes for me.
I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
10 They have gaped upon me with their mouth, With reproach, have they smitten my cheek, Together, against me, have they closed their ranks.
Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
11 GOD doth abandon me to him that is perverse, and, into the hands of the lawless, he throweth me headlong.
Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
12 At ease, was I when he shattered me, Yea he seized me by my neck, and dashed me in pieces, then set me up for himself as a mark:
Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
13 His archers came round against me, He clave asunder my reins, and spared not, He poured out, on the earth, my gall:
från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
14 He made a breach in me, breach upon breach, He ran upon me, like a mighty man.
Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
15 Sackcloth, sewed I on my skin, and rolled—in the dust—my horn:
Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
16 My face, is reddened from weeping, and, upon mine eyelashes, is the death-shade: —
Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
17 Though no violence was in my hands, and, my prayer, was pure.
Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
18 O earth! do not cover my blood, and let there be no place for mine outcry.
Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
19 Even now, lo! in the heavens, is my witness,
Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
20 And, he that voucheth for me is on high. My friends are, they who scorn me, Unto GOD, hath mine eye shed tears: —
Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
21 That one might plead, for a man, with GOD, —Even a son of man, for his friend!
Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
22 When, a few years, come, then, by a path by which I shall not return, shall I depart.
Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
