Job 16
1 Then responded Job, and said: —
Job svarade, och sade:
2 I have heard many such things, Wearisome comforters, are ye all!
Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
3 Is there to be an end to windy words? Or what so strongly exciteth thee, that thou must respond?
När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
4 I also, like you, could speak, —If your soul were in the place of my soul, I could string together words against you, and could therewith shake over you my head.
Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
5 I could make you determined, by my mouth, and then my lip-solace should restrain you.
Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
6 Though I do speak, unassuaged is my stinging pain, —And, if I forbear, of what am I relieved?
Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
7 But, now, hath he wearied me, thou hast destroyed all my family;
Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
8 And, having captured me, it hath served, as a witness; and so my wasting away hath risen up against me, in my face, it answereth.
Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
9 His anger, hath torn and persecuted me, He hath gnashed upon me with his teeth, Mine adversary, hath sharpened his eyes for me.
Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
10 They have gaped upon me with their mouth, With reproach, have they smitten my cheek, Together, against me, have they closed their ranks.
De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
11 GOD doth abandon me to him that is perverse, and, into the hands of the lawless, he throweth me headlong.
Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
12 At ease, was I when he shattered me, Yea he seized me by my neck, and dashed me in pieces, then set me up for himself as a mark:
Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
13 His archers came round against me, He clave asunder my reins, and spared not, He poured out, on the earth, my gall:
Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
14 He made a breach in me, breach upon breach, He ran upon me, like a mighty man.
Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
15 Sackcloth, sewed I on my skin, and rolled—in the dust—my horn:
Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
16 My face, is reddened from weeping, and, upon mine eyelashes, is the death-shade: —
Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
17 Though no violence was in my hands, and, my prayer, was pure.
Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
18 O earth! do not cover my blood, and let there be no place for mine outcry.
Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
19 Even now, lo! in the heavens, is my witness,
Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
20 And, he that voucheth for me is on high. My friends are, they who scorn me, Unto GOD, hath mine eye shed tears: —
Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
21 That one might plead, for a man, with GOD, —Even a son of man, for his friend!
Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
22 When, a few years, come, then, by a path by which I shall not return, shall I depart.
Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
