Jeremiah 15

1 Then said Jehovah to me: Though Moses and Samuel should stand before me, Yet would I not be reconciled to this people. Send them out of my sight, and let them go forth!

Och Herren sade till mig: Det än Mose och Samuel före mig stode, så hafver jag dock intet hjerta till detta folket, drif dem bort ifrå mig, och låt dem fara.

2 And if they say to thee, “Whither shall we go forth?” Then say thou to them, Thus saith Jehovah: They that are for the pestilence, to the pestilence, And they that are for the sword, to the sword. And they that are for famine, to famine, And they that are for captivity, to captivity.

Och om de säga, till dig: Hvart skole vi? så säg nu till dem: Detta säger Herren: Hvem döden drabbar, uppå honom drabbe han; hvem svärdet drabbar, uppå honom drabbe det; hvem hungren drabbar, uppå honom drabbe han; hvem fängelse drabbar, uppå honom drabbe det.

3 I will commission against them four woes, saith Jehovah! The sword to slay, And the dogs to drag about, And the birds of heaven, and the beasts of the earth, To devour and destroy.

Ty jag vill hemsöka dem med fyrahanda plågor, säger Herren; med svärd, att de skola slagne varda; med hundar, som dem bortsläpa skola; med himmelens foglar, och med djuren på jordene, att de skola uppätne varda, och förgås.

4 I will cause them to be harassed in all the kingdoms of the earth, On account of Manasseh, the son of Hezekiah, king of Judah, On account of all which he did in Jerusalem.

Och jag skall låta drifva dem hit och dit, i all rike på jordene, för Manasse skull, Jehiskia sons, Juda Konungs, för det han i Jerusalem bedrifvit hafver.

5 For who will have pity on thee, O Jerusalem? Or who condole with thee? Or who turn aside to ask thee of thy welfare?

Ho vill då förbarma sig öfver dig, Jerusalem? Ho vill då medlidande med dig hafva? Ho skall då gå bort och förvärfva dig frid?

6 Thou hast forsaken me, saith Jehovah; Thou hast gone backward; Therefore will I stretch out my hand against thee, and destroy thee; I am weary of relenting.

Du hafver öfvergifvit mig, säger Herren, och äst affällig vorden ifrå mig; derföre hafver jag uträckt mina hand emot dig, att jag skall förderfva dig; mig ledes vid att förbarma mig.

7 I will scatter them with a winnowing-fan through the gates of the land; I will bereave them of their sons; I will destroy my people, Since they return not from their ways.

Jag skall kasta dem med en kastoskofvel bort utu landet; och mitt folk, som sig icke ifrå sitt väsende omvända vilja, dem skall jag allasamman faderlösa göra och förderfva.

8 Their widows shall be more numerous than the sand of the sea; Against the mother of the young men do I bring a spoiler at noonday; Suddenly will I bring alarm and terrors upon them.

Mig skola ibland dem flera enkor varda, än sanden i hafvet är; jag skall låta komma öfver de unga mäns moder en uppenbara förderfvare; och dermed låta öfverfalla staden hasteliga och oförseendes;

9 She, that hath borne seven, languisheth; She is ready to expire; Her sun goeth down while it is yet day; She is ashamed and confounded. Their remnant will I also give to the sword Before their enemies, saith Jehovah.

Så att den som sju barn hafver, hon skall elända varda, och af hjertat sucka; ty deras sol skall bittida på dagenom nedergå, att deras berömmelse och glädje skall en ända hafva, och de som qvare blifva, skall jag gifva uti svärd för deras fiendar, säger Herren.

10 Alas for me, my mother, that thou hast borne me, To live in strife and contention with all the land! I have neither borrowed nor lent money, Yet doth every one curse me!

Ack! min moder, att du mig födt hafver, öfver hvilken hvar man Jadut ropar i hela landena; hafver jag dock uppå ocker hvarken lånt eller tagit, likväl bannar mig hvar man.

11 Jehovah said: Surely I will deliver and prosper thee, Surely, in the time of trouble and in the time of distress, Will I cause the adversary to be a suppliant to thee.

Herren sade: Nu väl, jag skall somliga af eder igen behålla; ty det skall åter väl gå, och jag skall komma eder till hjelp i nöd och ångest, ibland fienderna.

12 Who is able to break iron, Iron from the North, and brass?

Menar du, att icke någorstäds något jern är, som kan sönderslå det jern och koppar nordanefter?

13 Thy substance and thy treasures will I give for spoil, without price, On account of all thy sins in all thy borders.

Men jag skall tillförene gifva edart gods och ägodelar till sköfvels, så att I skolen få der intet före, och det för alla edra synders skull, som I uti alla edra gränsor bedrifvit hafven;

14 I will cause them to pass with thy enemies into a land which thou knowest not; For a fire is kindled in my anger, which shall burn against you.

Och skall låta eder komma bort till edra fiendar, uti ett land det I intet kännen; ty elden i mine vrede är öfver eder uppågången.

15 Thou, O Jehovah, knowest all my concerns! O remember me, and have regard to me, And revenge me of my persecutors! Do not, through thy long-suffering, take me away! Consider that for thy sake I have suffered rebuke!

Ack! Herre, du vetst det, kom oss ihåg, och låt dig om oss vårda, och hämnas oss uppå våra förföljare. Anamma oss, och fördröj icke dina vrede öfver dem; ty du vetst, att vi för dina skull försmädde varde.

16 As soon as I found thy words, I devoured them; For thy words were the joy and rejoicing of my heart; For I am called by thy name, O Jehovah, God of hosts!

Emedan håller oss ditt ord uppe, då vi det få; och det samma ditt ord är vår hjertas fröjd och tröst; ty vi äre ju nämnde efter ditt Namn, Herre Gud Zebaoth.

17 I have not sat in the assembly of them that made merry, nor rejoiced; On account of thy hand I have sat alone; For thou hast filled me with indignation.

Vi gifve oss icke i sällskap till de begabbare, eller fröjdom oss med dem; utan blifve ensamme, för dine hands fruktans skull; tv du vredgas svårliga öfver oss.

18 Why is my pain perpetual, And my wound mortal, refusing to be healed? Thou hast been to me like a deceitful stream; Like waters that fail.

Hvi varar då vår vedermöda så länge, och vår sår äro så ganska ond, att dem ingen hela kan? Du äst oss vorden lika som en källa, den intet mer rinna vill.

19 Then answered Jehovah thus: If thou wilt return, then will I restore thee, and thou shalt stand before me; And if thou wilt separate the precious from the vile, Thou shalt be as my mouth. They shall turn to thee, And thou shalt not turn to them.

Derföre säger Herren alltså: Om du håller dig intill mig, så vill jag hålla mig till dig, och du skall blifva min Predikare; och om du lärer de fromma skilja sig ifrå de onda, så, skall du vara min lärare, och förr än du skulle falla intill dem, skola de falla till dig.

20 I will make thee against this people a strong wall of brass; When they war against thee, they shall not prevail against thee, For I will be with thee to save thee, And to deliver thee, saith Jehovah.

Ty jag hafver gjort dig till en fast kopparmur emot detta folket; om de emot dig strida, så skola de dock intet förmå emot dig; ty jag är när dig, till att hjelpa dig och frälsa dig, säger Herren;

21 I will rescue thee from the hand of the wicked, And I will redeem thee from the grasp of the violent.

Och skall frälsa dig utu de högmodigas hand, och förlossa dig utu de tyranners hand.