Psalms 22
1 “To the chief musician upon Ayeleth-hashachar, a psalm of David.” My God, my God, why hast thou forsaken me? why art thou so far from saving me, and from the words of my loud complaint?
En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.
2 O my God! I call in the day-time, but thou answerest not; and in the night I find no rest.
Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.
3 But thou art holy, O thou that dwellest amidst the praises of Israel.
Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.
4 In thee did our fathers trust: they trusted, and thou didst deliver them.
Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.
5 Unto thee they cried, and were delivered: in thee they trusted, and were not put to shame.
Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.
6 But I am a worm, and not a man, a reproach of men, and despised of people.
Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.
7 All those who see me laugh me to scorn: they draw open their lips, they shake their head, [saying, ]
Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:
8 “Let him throw himself on the Lord, that he may deliver him: he will save him, for he delighteth in him.”
Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.
9 Yea, thou art he that took me from the womb: thou hast been my trust when I hung on my mother's breasts.
Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.
10 Upon thee was I cast from my birth: from my mother's womb art thou my God.
På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.
11 Oh be not far from me [now]; for distress is near; for there is none to help.
Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.
12 Many steers have encompassed me: the strong bulls of Bashan have beset me round.
Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.
13 They have opened wide against me their mouth, [as] a ravenous and roaring lion.
De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.
14 Like water am I poured out, and all my bones are disjointed: my heart is become like wax, it is melted in the midst of my entrails.
Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.
15 Like a potsherd is my strength dried up; and my tongue cleaveth to my palate; and into the dust of death hast thou laid me down.
Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.
16 For dogs have encompassed me; the assembly of the wicked have enclosed me: like lions [they threaten] my hands and my feet.
Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.
17 I may number all my bones: [while] they stare and look upon me.
Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.
18 They divide my clothes among themselves, and for my garment do they cast lots.
De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.
19 But thou, O Lord, be not far from me: O [thou who art] my strength, hasten to my aid.
Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.
20 Deliver from the sword my life, from the power of the dog my solitary soul.
Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.
21 Save me from the lion's mouth; as thou hast answered me from the horns of the reem.
Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.
22 I will relate thy name unto my brethren: in the midst of the congregation will I praise thee.
Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.
23 Ye that fear the Lord, praise him; all ye the seed of Jacob, glorify him; and be in dread of him, all ye the seed of Israel.
Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.
24 For he hath not despised nor abhorred the affliction of the poor; neither hath he hidden his face from him; but when he cried unto him, he heard.
Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.
25 Of thee shall be my praise in a great assembly: my vows will I pay in the presence of those who fear him.
Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom.
26 The meek shall eat and be satisfied; they who seek him shall praise the Lord: may your heart live for ever.
De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga.
27 All the ends of the world shall remember and return unto the Lord: and all the families of the nations shall bow themselves down before thee.
Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom.
28 For the kingdom is the Lord's, and he governeth the nations.
Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna.
29 All they that eat the fat of the earth shall bow themselves down; before him shall bend the knee all that are going down into the dust; for none can keep alive his own soul.
Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva.
30 Distant ages shall serve him; there shall be related of the Lord unto future generations.
Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn.
31 They will come, and will tell his righteousness unto a people yet unborn, that he hath done this.
De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.
