Romans 14
1 Him that is weak in the faith receive ye, [but] not to doubtful disputations.
Den svaga i trone tager upp; och bekymrer icke samvetet.
2 For one believeth that he may eat all things: another, who is weak, eateth herbs.
Den ene tror, att han må allahanda äta; men den som svag är, han äter kål.
3 Let not him that eateth despise him that eateth not; and let not him which eateth not judge him that eateth: for God hath received him.
Den der äter, han förakte icke honom som icke äter, och den som icke äter, han döme icke honom som äter; ty Gud hafver honom upptagit.
4 Who art thou that judgest another man’s servant? to his own master he standeth or falleth. Yea, he shall be holden up: for God is able to make him stand.
Ho äst du, som dömer en annars tjenare? Sinom egnom herra står han eller faller; men han kan väl varda ståndandes; ty Gud är väl mägtig till att göra honom ståndandes.
5 One man esteemeth one day above another: another esteemeth every day [alike]. Let every man be fully persuaded in his own mind.
Den ene gör åtskilnad emellan dag och dag; den andre håller alla dagar lika; hvar och en vare viss i sitt sinne.
6 He that regardeth the day, regardeth [it] unto the Lord; and he that regardeth not the day, to the Lord he doth not regard [it]. He that eateth, eateth to the Lord, for he giveth God thanks; and he that eateth not, to the Lord he eateth not, and giveth God thanks.
Hvilken som aktar någon dag, det gör han Herranom; och hvilken icke aktar någon dag, han gör det ock Herranom. Hvilken som äter, han äter Herranom; ty han tackar Gudi. Den der icke äter, han icke äter Herranom, och tackar Gudi.
7 For none of us liveth to himself, and no man dieth to himself.
Ty ingen af oss lefver sig sjelfvom; och ingen dör sig sjelfvom.
8 For whether we live, we live unto the Lord; and whether we die, we die unto the Lord: whether we live therefore, or die, we are the Lord’s.
Lefve vi, så lefve vi Herranom; dö vi, så dö vi Herranom; ehvad vi nu lefve eller dö, så höre vi Herranom till.
9 For to this end Christ both died, and rose, and revived, that he might be Lord both of the dead and living.
Ty Christus är derpå både död och uppstånden, och åter lefvandes vorden, att han skall vara Herre, både öfver lefvande och döda.
10 But why dost thou judge thy brother? or why dost thou set at nought thy brother? for we shall all stand before the judgment seat of Christ.
Men du, hvi dömer du din broder? Eller du andre, hvi föraktar du din broder? Ty vi måste alle stå framför Christi domstol;
11 For it is written, [As] I live, saith the Lord, every knee shall bow to me, and every tongue shall confess to God.
Såsom skrifvet står: Så sant som jag lefver, säger Herren, mig skola all knä böjas; och alla tungor skola bekänna Gud.
12 So then every one of us shall give account of himself to God.
Så måste nu hvar och en af oss göra Gudi räkenskap för sig sjelf.
13 Let us not therefore judge one another any more: but judge this rather, that no man put a stumblingblock or an occasion to fall in [his] brother’s way.
Derföre, låt oss nu icke mera döma hvarannan; utan dömer heldre så, att ingen förtörnar sin broder, eller förargar.
14 I know, and am persuaded by the Lord Jesus, that [there is] nothing unclean of itself: but to him that esteemeth any thing to be unclean, to him [it is] unclean.
Jag vet väl, och är dess viss i Herranom Jesu, att ingen ting äro af sig sjelf menlig; utan den som håller det för menligit, honom är det menligit.
15 But if thy brother be grieved with [thy] meat, now walkest thou not charitably. Destroy not him with thy meat, for whom Christ died.
Dock, om din broder varder bedröfvad öfver din mat, så vandrar du allaredo icke efter kärleken. Förderfva icke, med din mat, den som Christus hafver lidit döden före.
16 Let not then your good be evil spoken of:
Derföre flyr det så, att edart goda icke varder undergifvet menniskors förtal.
17 For the kingdom of God is not meat and drink; but righteousness, and peace, and joy in the Holy Ghost.
Ty Guds rike är icke mat eller dryck, utan rättfärdighet, och frid, och fröjd i dem Helga Anda.
18 For he that in these things serveth Christ [is] acceptable to God, and approved of men.
Den der uti tjenar Christo, han är Gudi täck, och menniskomen bepröfvad.
19 Let us therefore follow after the things which make for peace, and things wherewith one may edify another.
Så låt oss nu fara efter det som till frids tjenar, och det som tjenar till förbättring inbördes.
20 For meat destroy not the work of God. All things indeed [are] pure; but [it is] evil for that man who eateth with offence.
Förderfva icke, för mats skull, Guds verk. All ting äro väl ren; men honom är det icke godt, som äter med sitt samvets förkränkelse.
21 [It is] good neither to eat flesh, nor to drink wine, nor [any thing] whereby thy brother stumbleth, or is offended, or is made weak.
Godt är dig, att du äter intet kött, eller dricker intet vin; ej heller något der din broder stöter sig på, eller förargas, eller försvagas.
22 Hast thou faith? have [it] to thyself before God. Happy [is] he that condemneth not himself in that thing which he alloweth.
Hafver du tron, så haf henne när dig sjelf för Gudi. Salig är den som sig intet samvet gör, om det han bepröfvar.
23 And he that doubteth is damned if he eat, because [he eateth] not of faith: for whatsoever [is] not of faith is sin.
Men den som tvifvelaktig är, äter han, så är han fördömd; ty han äter icke af tron; ty allt det icke går af trone, det är synd.
