Job 16

1 Then Job answered and said:

Job svarade, och sade:

2 I have heard many such things; sorry comforters are ye all.

Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

3 Shall windy words have an end? Or what provoketh thee that thou answerest?

När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

4 I also could speak as ye do; if your soul were in my soul's stead, I could join words together against you, and shake my head at you.

Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

5 I would strengthen you with my mouth, and the moving of my lips would assuage your grief.

Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

6 Though I speak, my pain is not assuaged; and though I forbear, what am I eased?

Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

7 But now He hath made me weary; Thou hast made desolate all my company.

Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

8 And Thou hast shrivelled me up, which is a witness against me; and my leanness riseth up against me, it testifieth to my face.

Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

9 He hath torn me in His wrath, and hated me; He hath gnashed upon me with His teeth; mine adversary sharpeneth his eyes upon me.

Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

10 They have gaped upon me with their mouth; they have smitten me upon the cheek scornfully; they gather themselves together against me.

De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

11 God delivereth me to the ungodly, and casteth me into the hands of the wicked.

Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

12 I was at ease, and He broke me asunder; yea, He hath taken me by the neck, and dashed me to pieces; He hath also set me up for His mark.

Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

13 His archers compass me round about, He cleaveth my reins asunder, and doth not spare; He poureth out my gall upon the ground.

Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

14 He breaketh me with breach upon breach; He runneth upon me like a giant.

Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

15 I have sewed sackcloth upon my skin, and have laid my horn in the dust.

Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

16 My face is reddened with weeping, and on my eyelids is the shadow of death;

Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

17 Although there is no violence in my hands, and my prayer is pure.

Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

18 O earth, cover not thou my blood, and let my cry have no resting-place.

Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

19 Even now, behold, my Witness is in heaven, and He that testifieth of me is on high.

Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

20 Mine inward thoughts are my intercessors, mine eye poureth out tears unto God;

Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

21 That He would set aright a man contending with God, as a son of man setteth aright his neighbour!

Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

22 For the years that are few are coming on, and I shall go the way whence I shall not return.

Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.