Job 4

1 Then Eliphaz the Themanite answered, and said:

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2 If we begin to speak to thee, perhaps thou wilt take it ill, but who can withhold the words he hath conceived?

Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

3 Behold thou hast taught many, and thou hast strengthened the weary hands:

Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

4 Thy words have confirmed them that were staggering, and thou hast strengthened the trembling knees:

dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

5 But now the scourge is come upon thee, and thou faintest: it hath touched thee, and thou art troubled.

Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

6 Where is thy fear, thy fortitude, thy patience, and the perfection of thy ways?

Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

7 Remember, I pray thee, who ever perished being innocent? or when were the just destroyed?

Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

8 On the contrary I have seen those who work iniquity, and sow sorrows, and reap them,

Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

9 Perishing by the blast of God, and consumed by the spirit of his wrath.

för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

10 The roaring of the lion, and the voice of the lioness, and the teeth of the whelps of lions are broken:

Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

11 The tiger hath perished for want of prey, and the young lions are scattered abroad.

Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

12 Now there was a word spoken to me in private, and my ears by stealth as it were received the veins of its whisper.

Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

13 In the horror of a vision by night, when deep sleep is wont to hold men,

När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

14 Fear seized upon me, and trembling, and all my bones were affrighted:

då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

15 And when a spirit passed before me, the hair of my flesh stood up.

En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

16 There stood one whose countenance I knew not, an image before my eyes, and I heard the voice as it were of a gentle wind:

Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

17 Shall man be justified in comparison of God, or shall a man be more pure than his maker?

"Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

18 Behold they that serve him are not steadfast, and in his angels he found wickedness:

Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

19 How much more shall they that dwell in houses of clay, who have an earthly foundation, be consumed as with the moth?

huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

20 From morning till evening they shall be cut down: and because no one understandeth, they shall perish for ever.

när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

21 And they that shall be left, shall be taken away from them: they shall die, and not in wisdom.

Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."